Jag behöver mer substans i vardagen
Tuggmotstånd. Jag behöver någon eller något av betydelse. Södra Latin kanske är något av betydelse, men inte för mig. Inte just nu. Men jag har inte heller hittat mig själv, hittat mitt syfte. Och det var väl det jag hoppades på, här på Södra. Kanske hade jag för höga förhoppningar. När drömmen blir verklighet, förlorar den sin ljuva smak av verklighetsflykt. Kanske skrev jag min egen dom. Kanske var det jag som gillrade fällan, klev i den, och ser nu tillbaka på det hela som ett brott. Kanske är det jag som är brottsligen i jakten på mig själv.
Södra Latin kommer att sluka oss alla. Man kan kämpa emot, och man kan kapitulera.
Jag håller fortfarande på att förhandla mig fram till ett beslut med mig själv.
Rött och blått, och alla andra färger som kräver frihet
Avsaknaden av empati binder oss två samman.
Men medan Sverige stannar kvar på samma ställe, vill jag röra på mig. Jag vill ut, jag kräver att få utvecklas!
Jag vill inte vara substanslös och porös i kanterna. Jag vill möta likasinnade, jag trivs inte ensam. Sverige och jag kommer aldrig bli ett och samma, det vet jag. Jag är inte nationalist, och jag kommer säkerligen aldrig sänka mig till den nivån att jag blir sverigedemokrat. Sådant lämnar jag till de som för länge sedan tappat bort sig själva.
Själv har jag de ihop tejpade bitarna av mig själv i ett fast grepp. Jag är den jag är, fast i light-version.
Jag behöver komma ut i världen, jag hatar att inte kunna andas. Det bekommer mig inte väl på något sätt.
Södra Latin och dess långsamt havererande besättning hämmar mig. Missförstå mig inte nu, jag älskar Er alla djupt. Men när väggarna närmar mig och lärarna suger ur den sista luften ur mina lungor, får jag känslar av att det finns något bättre någonstans. Mitt Arkadien måste finnas någonstans - eller kan jag ha blivit lurad?
Tankarna snurrar i takt med väggarnas nästan perversa närmanden.
Jag måste ut.
(...)Och jag känner oron växa mer och mer. Men kontrollen blinkar blå, en signal, för det säkra.
(Om skärmen är normal, finns inga skäl att tveka. Men det finns frågor som inte datorn kan besvara)
Jag behöver en signal, ett klartecken. En liten vink, en uppmuntrande vind som bekräftar att jag är på väg i rätt riktning. Antagligen möts jag av sådana vindar, vinkar, tecken och signaler dagligen, jag är bara för blind för att se dem.
Jag är bara en människa.
Tänk om vi alla skulle gå ihop och bryta oss fria från de rep som binder oss nere. Alla reser sig upp samtidigt, alla tar de första stapplande stegen stöttandes och stöttade av varandra. Tänk vilken syn! Då skulle de få se vad vi egentligen går för. Oss kör man inte över och lämnar i väggrenen.
Jag vet varken vilka "de" eller "vi" är. "De" kanske är tankarna som jag skäms över att tänka, de som hämmar mig från att öppna munnen i främmande situationer. "Vi" är vi som kämpar för att komma loss, komma bort.
Kanske borde vi göra en namnlista, för att se att vi inte är ensamma i den ohämnat utelämnande värld som vi lever i idag. Kanske skulle vi då utelämnas och exilieras till vår individuella, absoluta ensamhet.
Vilken bild jag än lägger upp, vet jag att ni har sett tidigare. Det finns ingen
originalitet kvar i världen, allt är så satans artificiellt nuförtiden. Himlen var
äkta, men det här är fattig konst när ni inte får uppleva den själv. Kanske handlar
det om att du ska skapa ditt egna Arkadien. Kanske handlar det om att det inte
finns någon sådan sak. Kanske är det bara ett län i Grekland, kanske var
Pete Doherty redan förlorad när han nämnde det i Låten.
Kanske vägrar jag tro på det, för att det är min enda livhake.
Mening utan mening
Som hittat för att trigga min skrivar-alterego att bryta ut i en orgie av irritation: Aftonbladet.se (allt som skrivs på/i Aftonbladet triggar mig, men nu är jag för trött för att lägga märke till de stora sakfrågorna)
"Ny trend: gör ditt hem personligt", åtskilliga artiklar ang. det kändisdaddande programmet Let's Dance (ett annat hatobjekt som jag inte heller orkar ägna någon större tanke för ögonblicket) och att Lilly Allen - hör och häpna! - visade sin tredje bröstvårta i Holländsk TV.
De som läser Aftonbladet och dylika skvallerblaskor måste antingen 1) vara lite bakom flötet, 2) blivit mutade, 3) själv skriva för tidningen - den här uppräkningen kan pågå för evigt.
Så mycket föraktar jag kvällstidningar. Om någon känner sig träffad nu, så ber jag för en gångs skull inte om ursäkt. Jag hatar verkligen skvallerblaskor - och särskilt de som får kalla sig själva för nyhetstabloider.
Nej, de som endast läser Aftonbladet eller Expressen och använder dessa två som referenser i nyhetsdiskussioner, har jag svårt att respektera. Om argumentet är att DN och/eller SVD är dyrare i lösnummer håller ju inte heller i längden. Varför inte då hellre välja gratistidningar? Fortfarande lättlästa. Men objektiva och skrivna för att upplysa, inte fördumma.
För trots att City, DN och Expressen alla är ägda av samma familjeföretag - Bonnier AB - så kan åtminstone City och DN vara objektiva. Expressen ger den svenska, förhårdnade, inneslutna befolkningen precis vad de vill ha: Skvaller, subjektiva, simpelt skrivna artiklar och sakfrågor som triggar svenska folket till att känna något.
Hat gentemot folk som gjort fel (enligt Expressens mått), beundran för de med stora bröst och framgångsrika, intetsägande bloggar och TVprogram, och sorg för de som av misstag skjutit sig själva i foten.
Enkla saker som tvingar oss att känna något.
Så enkelt, men ändå är det bara de mest torftiga tidningarna som kommit på det!
"Det är enklare att känna något när du bli slagen" X.
Och det är precis vad Expressen och Aftonbladet är - ett stort slag i ansiktet. Ett publikt hån mot den fria tanken, den självständiga individen, ett slag i solar plexus på det svenska vokabuläret.
Expressen och Aftonbladet kan fortsätta producera lösnummer efter lösnummer, sätta mening efter mening i tryck - men ingen mening som de någonsin kommer skriva, kommer aldrig betyda någonting.
Jag står inte ut med när det skrivna ordet, när den fria tanken givits ord - jag
står inte ut med att se på när det blir misshandlat, lynchat.
Varfr skulle någon vilja missbruka något så vackert?
Chai
Det vad en gång en flicka, som visste mycket litet om Världen Utanför.
Nu har den flickan växt upp, som straff för alla obegåvade val och gem-
ena handlingar som hon begått.
| vuxen | 1 stor, fullvuxen, myndig, fullväxt; könsmogen, adult 2 mogen, lämpad, skickad, mäktig, kvalificerad för |
Lögnerna sprids på Intranätet.
Synonymer till vuxen finns inte i en fin dams (jag) vokabulär.
Jag vill aldrig bli... Det.
Men, till skillnad från George W Bush (en parallell utan någon egentlig anledning), tar jag itu med mina rädslor dagligen. Jag är så förbannat rädd för att bli vuxen, växa upp, lämna barndomens naivitet och känsla av absolut omnipotens bakom mig, men jag vaknar varje morgon med känslan av att jag tar mig lite längre ifrån den dagen då min rädsla föddes.
Det känns... Det rullar på fint.
Dessutom är det ju inget oskyldigt land långt bort i öst som blir fördärvat. Ingen som dör. Förutom en liten flicka, bortglömd någonstans långt bak i hjärnbanken. Lämnad åt sitt öde att aldrig ens få chansen att växa upp, aldrig få chansen att komma ut i samhället. Lämnad för att bli bortglömd.
Hur kan jag annars kunna bli stor, fullvuxen, myndig, fullväxt, könsmogen, adult?
Strulig, sorgfull seger
Ni förstår, jag har vandrat här på jorden med pannan i djupa veck i snart sjutton år, och vet fortfarande inte vad jag vill. Inte inom något ämne vet jag vad jag vill. Kanske är det inte så allvarligt, min ömme fader har gått i 46år och vet fortfarande inte vad han vill - och säkerligen finns det någon som gått längre än så i "väntans tider". I väntan på något STORT.
- Nej, det här kommer inte att bli ett religiöst inlägg. -
Har jag tur, så ska jag bli antagen att studera den judiska religionen i ett år, för att sedan konvertera till den nämnda religionen. Vad vill jag? Vill jag konvertera för att jag delar samma tro? (Ja, men för att driva ämnet framåt tänker jag fortsätta att ställa frågor, likt en journalist för Aftonbladet som redan fått sitt svar, men är för inskränkt för att förstå)
Vill jag konvertera för att bli en del av någonting, för att för första gången i mitt liv vara bland likasinnade? Och vill jag det? Tappar jag inte hela syftet med att gå Södra Latins teaterlinje då, att alltid vilja stå i centrum, stå ut, vara huvudrollen?
Jag vet inte ens om jag vill gå på Södra Latin. Vill jag bli skådespelerska?
Jag kan räkna upp några yrken som jag inte vill utbilda mig till.
Civilekonom. Varför? För att jag är rädd för att vakna upp en morgon med tanken "Var det här verkligen vad jag ville bli? Var tog mina drömmar vägen?" skriven över pannan. (Nu har jag en osedvanligt liten panna, det har jag fått höra. Men kanske är det skrivet med väldigt liten text, eller med två små pilar i ena hörnet, så att man kan bläddra ner genom texten, s.k. "skrolla")
Marinbiolog. Jag är rädd för valar.
Musiker. Jag är rädd för att mina gamla musiklärare ska ta sig för sina normalstora pannor och utbrista "Varför tog vi någonsin in henne i Nacka Musikklasser?!"
Så för att analysera mina uteslutanden (vilket jag ofta gör - analyserar. Flickor överanalyserar lätt, men det kan visst inte pojkar göra. Då kallas det att 'de tänker'. Slutsatsen blir att när flickor använder sin dubbla tankeförmåga - "dubbeltänk"? - så är det ungefär hälften så mycket som när pojkar överanalyserar. Alltså måste pojkar vara dubbelt så begåvade i allting de gör! Vilken revolutionerande idé! (...)
Eller så är det bara det att trots att vi är inne i 2000talets början, så favoriserar samhället fortfarande pojkar, inte bara arbetsmässigt utan även i vardagsvokabuläret. Har vi inte kämpat i flera årtusenden för ett jämställt samhälle, eller är det bara något jag inbillat mig? Om det verkligen är det här vi vill, varför är målet då så svårt att nå?
Eller så är det så att jag överanalyserat frågan. Ha överseende med mig, jag är ju bara en flicka)...
Nu kom jag av mig, efter alla bisatser som tittade förbi. Jag fortsätter:
(...) Så för att analysera mina uteslutanden, så kan jag inte tänka mig att ha ett jobb som på något sätt reflekterar eller förstärker mina misslyckanden som en frisk människa. Kanske borde jag slå mig in på den yrkesbana som en av mina forna psyktanter (jag benämner henne endast som "Den Feta") lovordade mig: Koppleriföretagerska.
Visst är det förunderligt hur auktoriteter som Den Feta kan krossa en nioårings framtidsdrömmar, endast genom några kvickfattade antaganden. Visst är det förbryllande hur Den Feta och hennes jämnlikar kan få jobb som innefattar att överhuvudtaget föra en konversation med en annan levande varelse!
Men kanske var det precis vad hon ville. Congrats, you've reached your goal.
Hav förtröstan, ädla vänner! Finner ni Edert liv monotont och oförtrösteligt
kan alltid kopplerimånglerskan Sophia sälja Eder familj och Eder själva
till korpulenta kapitalister!
Jag bloggar för att lära känna mig själv. När jag skriver flyger mina fingrar över tagnentbordet, och det är alltid lika spännande att se vilka ord som dyker upp på skärmen. Ren improvisation. Det bor en författarkanin i mitt huvud.
Fel
Vemod och ångest
Jag prioriterar Er, kära läsare.
(Egentligen är jag bara för lat för att studera. Jag? Lat? Nej! Jag är ett plågat geni som inte kan ägna sig åt småsaker som matematik på gymnasienivå. Sådant är för pöbeln!)
Matematik, vad är det?
Filosofi.
Jag älskar filosofi, det är det jag spenderar samtliga av mina lektioner till. Jag filosoferar. Men matematik förstår jag mig helt enkelt inte på. Kanske är jag en till av Dem, de som klär sig i svart, helt utan syfta och som anser att poesi är massproducerad Yann Tiersen.
Poesi, förresten. Fina ord i korta kombinationer. Jag kan också skriva poesi. Säg mig, är inte detta poesi? Vackra ord, ja. Knappa ordkombinationer - se föregående mening.
Vem har rätten att bestämma vad poesi är? Det ligger väl i betraktarens öga? Vad som är poesi för mig, är knappast poesi för dig. Jag kanske tycker att märkningen på sharkdiskens varor är poesi. Vem vet.
Inte ens jag vet vad jag anser vara poesi.
Kanske är det poesi att jag sitter här, som ett plågat ingenium,
tyngd utav tonårens alla måsten och behövanden.
Jag förstår mig fortfarande inte på photoshop, trots att jag är halvvägs in i kursen.
Bilden är alltså inte photoshopad.
Satkärring
Därav min oproduktiva period här i bloggen.
För att tända gnistan ska jag ta upp mitt nya hatobjekt. Något som är så nedrigt, så plågsamt pinsamt för både de som är inblandade i smörjan, och vi som står utanför och måste se deras moraliska förfall.
Och vet ni vad som har tagit sig in på en delad tredjeplats på Sophias Lista Över Sakfrågor Som Hon Skulle Vilja Kalla Vid Namn Som Inte Passar En Belevad Blogg Som Denna? (Förkortning: S.L.Ö.S.S.H.S.V.K.V.N.S.I.P.E.B.B.S.D.)
(1a plats: Sverigedemokrater. 2a plats: Trettonåriga tjejer. Tredelad 3e plats: Superfeminister/Mansgrisar som mannen som ägde Furusunds Värdshus)
TV3's nya kampanj. Deras nya programidé.
För en snyggare TV.
Vad är det för programidé? Efter all kamp att göra kvinnor och män jämställda, skickar TV3 ut en idé som går ut på att reservera en hel kanal till att visa upp snygga, "hunkiga" (jag citerar. "Hunk" låter i mina öron som 1) en missuppfattning av Hulken, en gigantisk, grön och svettig man. Alternativt 2) någon som är obotligt dum och som inte kan formulera riktiga meningar själv) män.
Det här är också sexism. Televisionskanalen är verkligen riktad till kvinnor! Rosa bakgrund och ett kollage av minst 10st män, vars gemensamma nämnare är att de alla varit på "Hunkigaste männen i världen top 100"-listor vid ett eller flera tillfällen i sina liv. Skräpkultur, hälsar kulturtanten Sophia.
Varför ska TV3 göra det så plågsamt tydligt vilken deras målgrupp är? När ska vi få en könsneutral television?
(Och tro mig, jag hade reagerat lika tydligt om det var en televisionskanal som riktade sig endast till män.)
Är det inte sådant här som segregerar samhället? Specialbehandling. Varför kan vi inte bara se alla våra medmänniskor för det de är - människor. Spelar väl ingen som helst roll om det är en kvinna eller man, spelar väl ännu mindre roll vilket land personen i fråga är ifrån.
Så länge alla har samma avsikter och samma metoder, är vi väl alla lika?
Hade jag haft en pekpinne hade jag smällt TV3 över fingrarna, hälsar den lilla konservativa kulturtanten i mig.
Den sextonåriga kulturtanten Sophia.
I was dazzling
Make it yours.
Om ni inte har märkt det, så citerar jag repliker som rubriker.
Jag har alltså böja i både futurum, presens och dåtid.
Jag har inte klätt mig i det som jag kommer ha på mig ikväll,
alltså borde rubriken bli "I will be dazzling". Men i den film noir
som jag just såg, sa de "I was dazzling". Så. Träffar ni mig ikväll
så ska ni veta att jag finner mig (för en gångs skull i mitt liv)
dazzling.
Profitör
2008 har mest varit ett testår, likt en uppkörning utan förberedelse. Man har svept undan mattan under mina fötter, men lagt ut kuddar för mig att landa på. Men med mina ståtliga 171 centimeter räcker inte kuddar långt. Jag har känt mig mörbultad och förvånad, och ju fler gånger som jag har fallit, ju tunnare blir kuddarna. Men likt en masochist har jag funnit det roande att få min svanskota demolerad.
Jag samtalade med vännen Karin igår, om misstag som vi borde ha begått under året.
Nu är det knappt ett dygn kvar, men jag har så många misstag att erbjuda världen!
Jag är ofullgången som profitör, men likväl har jag utvecklat en viss expertis. Jag yttrar mig i vackra ord och kombinationer. Jag har visst ett fördelaktigt intellekt, men ingenting att skryta med. Jag utnyttjat många av de mina, och för det ber jag nu och ursäkt.
Jag är existentialist. Jag är pragmatisk, lever i nuet. Jag skulle vilja göra allt för att få leva livet som Sartre gjorde, men i dagens samhälle är vi mer pryda, mer försiktiga än då. För att i dagens samhälle är det meningen att vi ska ha lärt oss av våra misstag (vilket vi helt tydligt inte har gjort) att vi aldrig ska fela igen (vilket vi gör) och att vi ska vara något vi inte är. Bokstavligt talat. Det är mänskligt att fela.
Men i dagens samhälle är det inte tillåtet.
Så jag sårar. Men det gör du med. Jag felar, och så gör även du. Visst är det vackert?
2009 kommer inte bli ekonomin år. Men kanske blir det mänsklighetens år.
Gott nytt år, kära vänner
Och eftersom jag vet att vissa av mina vänner har en gång fått se mig utklädd till en person som skulle kunna tänka sig att göra en liknande armrörelse som hälsningsfras, så vill jag endast påpeka att jag endast justerar kamerainställningarna.
Så färgsprakande färglöst
Gud, så tråkigt.
För att fira min andefattighet, slänger jag in denna ominösa bild.
Ainsi, prétentieux, je conduis avec vous.
I think we're heading for a storm
Att överanalysera är att fly från det riktiga problemet
Kanske borde jag någon gång i framtiden bosätta mig i en grotta, bli en eremit. Jag önskar att man kunde få allt funderande, all ångest och överanalyserande överstökat. Inga fler förhållanden som tar slut för att man funderar och vänder på saker ideligen. Inga fler nätter fyllda med tårar och tankar. Jag önskar att det tog slut.
Jag vet att jag ständigt uppmanar mänskligheten (och med "mänskligheten" så menar jag Ni, mina få men älskade bloggläsare) att tänka efter mer. Tänka på viktiga saker. Men idag ändrar jag mig: Snälla vänner, tänk mindre.
Analysering leder till missuppfattningar, missuppfattningar leder till förödelse.
Ibland undrar jag varför jag inte bara går ut genom min dörr och
försvinner in i någon slags evighet. Lever som jag önskar. Kanske är det feghet.
Kanske har jag tänkt tanken för många gånger.
Gramophone plays jazz
Man kan ju tycka att jag borde hamna på någon slags "Mest aktiva bloggar"-lista, men icke. De finns ju tydligen människor med mer tid och mindre att skriva om, som postar inlägg var femte sekund.
Jag, å andra sidan, har ju mitt kungarike att styra.
Min självbiografi att författa, mitt krig att strida.
Därför får Ni nöja Er med det jag har att erbjuda. This is about it.
Vi nittiotalister
Jag vill ut. Ut, bort, iväg. Jag vill leva. Eller redan vara död.
Ni vet, jag drömmer så mycket. Jag vill så mycket! Jag vill resa till Israel, jag vill leva som plågad konstnär i Paris, jag vill uppleva 1920-talets Berlin och jag vill träffa så många avlidna personer. Jag föddes fel år. 1992 - vilket skämt.
Att vara ett barn av nittiotalets inkompetens att tillföra något av vikt till historien, är mig en stor sorg. Vad har vi att förtälja till våra barn? Destruktionen av det amerikanska imperiet? Invaderingen av åtskilliga länder. Bebyggelsen av Turning Torso i Malmö. Tornadon Katarina och dess mediauppbåd.
Det vi kan skryta med är väl Barack Obama. Tack! (Och det menar jag verkligen). Du är det som får mig att vara stolt över att vara nittiotalist, även om jag varken kunde rösta eller blev särskilt påverkad (än).
Jag skulle varit född på tjugotalet. Jag skulle varit född i nittonhundratalets början. Jag hade velat se banketterna, jag hade velat leva i en tid då bra grammatik var standard, då man cyklade överallt. Då kvinnor bar hatt och hade klänningar som täckte både ben och bröst. Jag hade velat se depressionen, byggandet av Auto Bahn, jag hade velat vara med 1939 när kriget bröt ut. Jag hade velat möta Pablo Picasso under sin storhetstid, och jag hade velat vara en Lotta i armén. Jag hade velat kämpa, velat kämpa för det som var rätt! Idag är Allt och Inget rätt.
Jag hade velat känna stämningen då den första televisionen kom ut, hade velat gå på det första maj skämtet då de sa att man kunde få se färgTV om man trädde en nylonstrumpa över skärmen. Jag hade velat se 1960tal, den tiden då Clockwork Orange influeras av. Jag hade velat se lössläpptheten på 1970talet. Jag hade velat vara med under den tid då Mona Sahlin rökte på.
Men än har jag inte sett vad 2000-talet har att erbjuda. Min mormors mor föddes på 1800-talets slut, och jag anser att hon är otroligt gammal (ovannämnd är nu död). Tänk er hur gamla vi kommer anses! "Min mormor föddes på 1900-talet". Stofiler. Vi är inte barn av framtiden, vi nittiotalister. Vi är den sista generationen från 1900talet. När vi är döda, finns det bara framtiden kvar. Men vi kommer varken medverka eller bidra, det 1900talet hade att erbjuda tar 90talisterna med sig i graven.
What you do to fool yourself.
Bilder från en snart svunnen tid
Efter en vecka fylld med upplevelser av den egyptiska kulturen, är jag glad över att äntligen vara hemma i Sverige. Jag önskar att fler människor kunde uppskatta den svenska naturen, den svenska kulturen lika mycket som jag! Jag fullkomligt älskar den! Se färgerna, se himlen! Känn luften, den är så mycket renare här än på andra stället i världen. Nu bor jag visserligen utan för Stockholm med min pappa, och behöver alltså inte hänga ut ett vitt lakan utanför mitt fönster, som på Hornsgatan.
Det här kommer jag bära med mig i mina mörkare stunder.
Remember the times
Folk har slutat leva sina egna liv, få sin egna uppfattning om saker och ting. Folk, vi kanske jag borde säga, då jag är en del av folket (notera detta noggrant) har slutat vara en version av sig själva och istället blivit en version av andra.
Vi har alltid fascinerats av människor med framgång. Vi betraktar, vi fascineras, vi kopierar. Honhan är framgångsrik, varför är inte jag det? Jag måste bli som honhan.
Jag läste i Aftonbladet häromdagen, en tidning av mycket tveksam härkomst och vars konspirationsteorier, ihopknåpade "nyheter" man inte ska ta alltför hårt på, att någon etablerad modebloggare hade gett litterära tipps på referenser. Låtsaskulturpoäng. Referera till Proust, utan att ha läst en bok. Referera till Brideshead Revisited (En förlorad värld) utan att varken läst den eller sett den gamla versionen.
Det är bloggarna som dödar kulturen. Jag känner mig tvingad att tillägga: Kulturen såsom jag vill ha den.
Det finns en viss mentalitet på Södra Latin, där jag nu gått första halvan av mitt första år. Jag har redan tröttnat på den, denna noir-mentalitet. Tänk dig ett ställe där alla klär sig i svart, dricker rött vin och diskuterar Krig och Fred. Jag tycker att det låter som ett alldeles underbart ställe, om man bara följer beskrivningen.
Men problemet ligger i att de svarta kläderna kommer från tipps från front row Gina Tricot (inget fel på Gina Tricot! Men det känns inte äkta när man frågar var hanhon har köpt byxorna, och denna svarar "Vintage" trots att Gina Tricot-lappen tydligt sticker upp ur byxlinningen), det röda vinet möts av äcklade grimaser, då det endast konsumeras för berusningens skull. Och ingen har verkligen läst, ens öppnat boken som recenseras.
Jag känner på mig att den sistanämnda meningen kommer väcka rabalder hos min närmaste umgängeskrets, då jag har recenserat åtskilliga böcker, utan att ens ha öppnat dem. Men det har varit böcker skrivna av odugliga vyschande tanter, såsom "Pojken och hans Tiger" - om den lilla pojken som vandrade från Skåne till Norrland, i jakt på hans katt. Vandringen tog ungefär tre månader, och av någon anledning var det ingen som letade efter honom! Alldeles för makabert och tragiskt för att jag skulle fundera över det under en längre tid. Förordet räckte alldeles utmärkt.
Jag sitter i vår lila Howard Johnsonsoffa med sammetsöverdrag och tittar
på Brideshead Revisited. Det är en vacker historia om kärleksfull vänskap,
om karaktäristiskt förfall, och om familjerelationer som känns väldigt vivida.
De påminner om min familj. Eller ja, en av mina familjer.
Och så fascineras jag av naturen utanför mitt fönster. Varför kan inte folk blogga om sådant?
Än en gång så är jag en hycklare, då jag både har en blogg och bloggar om ytliga saker. Ni vet,
främlingsfientlighet, lögner och annat strunt.
Tuck him in a jar and call it a night
Hem till Melakolin, min vän Det Dåliga Samvetet och min alldeles egna Mentala Istid.
(Tack radiohymn.blogg.se för att jag får sno alfabetets tre sista bokstäver från ett av dina inlägg och med en neandertalares tålamod sitta och klistra in varenda förbannade bokstav, en efter en.)
Jag vill inte hem! Missförstå mig inte nu, jag vill hem till tangentbord och en ren garderob. Jag vill hem till ett land där folk har lärt sig vikten av att använda deodorant på regelbunden basis, men jag vill inte Hem. Jag vill inte tillbaka till Verkligheten. Jag vill inte tillbaka till femton oskrivna pjäsanalyser, hem till kalla hjärtan och frusna själar. Jag vill inte hem till Intet. För ett ögonblick var jag nära att skriva "Alltet" men vilket Allt finns det att återvända till?
Allt jag hade har skakats om och desformerats till oigenkänlighet.
Allt jag hade har imploderat som följd av min egna besatthet att göra till evighet.
Det fanns en tid då jag hade spännande bilder att skicka ut i cyber, men de tiderna är sedan en tid tillbaka, förbi.
Vid hemkomst kommer nya bilder. Något att se fram emot.
En dag
Snart aer det muslimskt nyaar! Mina damer och herrar, varfoer fira naagot saa ovaesentligt som Jesu foedelse, naer man om fem dagar kan fira in det muslimska nyaaret! Och dagen efter det ateistiska. Hallelujah!
Eftersom det trots allt aer julafton, en hoegtid som jag egentligen finner onoedig och fatal, saa ska jag aendaa aegna ett inlaegg foer att hylla dem som jag haeller kaer\har saarat under aarets gaang.
Kaera Lovisa: Sjaelvklart saknar jag dig. Att vi inte moetts paa ett tag aer en skam. Och att jag inte moett din kaeresta aen, ja, det aer naagot man inte ska prata om paa en saa helig dag swom denna. Kristus skulle skaemmas om moejligt aennu mer.
Isabel, William. Ni vet att jag aelskar Er och att ni ligger mig varmt om hjaertat. Vilket uttryck egentligen...
Kossan Moa. Babe. I praise thy lord for giving the earth you.
Matilda, jag aer glad oever att vi gloemt allt gammalt groll infoer det nya aaret. Jag aelskar dig foer det karaktearsdraget, att kunna gaa vidare utan att se tillbaka. Naagonsin.
Pojken i korselden - jag ringer dig vid hemkomst. Det verkar som om vi pratar om olika saker.
Blogglaesare. Ni foergyller min dag naer jag tittar paa statistiken, det aer Ni som skriver dessa inlaegg, inte jag. Foer vad skulle den haer bloggen vara, utan er? Om ett traed faller i skogen naer ingen aer daer foer att se eller hoera det, ger det fotrfarande ifraan sig ett ljud?
(Svar: Ja, men det verkar ganska menloest. Traedet har nu givit upp livet, men foer vad?)
Hycklerskan fraan Sverige
Att vara i Egypten aer trevligt, aeven om det aer ett land som saknar de tre sista bokstaeverna i alfabetet. Daerfoer har jag bytt ut dessa tre mot aa, ae och oe. Hoppas ni foerstaar vilken som represenerar vad. Jag vill bara poaengtera aennu en gaang: Jag har INTE hakat paa trenden att skriva "soet" eller liknande. Saadana stavningar aer foer ungdomar som av naagon anledning vill vara analfabeter. Jag foerstaar inte.
Haerom dagen besoekte vi en souk, en marknad. "Pretty lady and handsome man, where are you from? Sweden? Goddag!" - min fader, den lille svenska pojken, lurar ingen med sitt skandinaviska utseende. Sjaelv svarar jag helt lugnt att jag aer fraan la luna och vaender jag mina stora raadjursoegon upp mot skyn. Ingen som besvaerar en mer.
Stackars galne flicka, tror du att du aer fraan maanen?
Tillslut hittar vi en butik med en man som inte drar och sliter i oss. Han sitter naemligen och ber. Det aer en andaktsfull staemning i den lilla butiken, och jag kommer paa mig sjaelv att inte vilja pruta. Foer en gaangs skull. Naer middagsboenen aer slut, tittar han upp. Vi boerjar samtala, han visar oss bilder paa sin far och sin bror. Beraettar att hans yngste son ska boerja plugga paa universitetet snart. Hela han lyser av stolthet daer han staar i sin kritstreckrandiga jalabaya, och jag fraagar mig sjaelv: naer slutade vi i vaestvaerlden vara stolta oever oss sjaelva?
Det var laenge sedan, om det ens intraeffat, som jag moette naagon som var stolt oever sitt liv, oever sitt arbete. Foer maanga av oss har saalt vara sjaelar foer pengar eller status. Foer namnlappen paa skjortan.
Jag har en vaen som vill bli civilekonom. Jag haaller tummarna foer honom att han lyckas, saa att han kan straecka paa ryggen infoer sin spegelbild och saega: Jag aer civilekonom, och jag aer stolt oever det. Jag har ocksaa en vaen som saalt sig sjaelv foer beroemmelse inom modevaerlden. Han har gloemt att i slutet av dagen saa handlar det om att du ska kunna se din spegebild i oegonen och le.
Foer det aer bara dig sjaelv som du maaste goera stolt, inte naagon annan.
Vilken hycklare jag är.
När det gör ont
Jag kan erkänna att detta inte är en av mina smartare miner,
men fotot är från en mycket lyckligare tid.
Inte för att jag säger att jag är olycklig nu, missförstå mig inte här. Jag är inte olycklig. Jag är otroligt lycklig, inte i extas, men jag tar mig fram. Det rullar på. Men sen kommer de dagar då det känns som om hjärtat sitter fast i någon slags maskin som skulle tänkas finnas i tekniksalar eller -butiker. När hjärtat gör sig så smärtsamt påmint.
Bilden ovan är tagen från en tid då jag inte varit kär ännu.
Åh, vilket kvasidramatiskt inlägg. Jag förstår vad du menar med Södra Lat(r)in-fasaden.
