Den Lysande Teatern

...alltså låter jag bli att skriva något.

                       Åh nej, jag kan inte hålla mig! Måste... Blogga... Kan... Inte... Kontrollera.. Mig själv...

Jag är kär i min pojkvän (inte på bilden ovan.). Jag är kär i min bästa väns pojkvän. Jag är kär i min bästa vän Matilda (bild ovan). Jag är kär i min bästa vän Moa. Jag är kär i Isabel, Rebecka, Lollo. I Carl, Karl, Erik, William, Alex, Axel, Max, Babel, Ludvig, Martin och hans lillebror Jonas. Jag är kär i min kusin. Jag är kär i killen som bor längre ner på gatan, och i hans syster. Jag är kär i kvinnan som bor i lägenheten snett ovanför min, jag är kär i pojken i min klass som alla mobbar. Tjejen som ingen vill ha på sitt lag.

Jag är kär i alla människor som jag någonsin lärt känna. Som jag kommer lära känna, någonsin känt eller som de jag känner, känner. Jag vet inte varför, det bara blir så. Jag älskar dem som om de var mina familjemedlemmar. Jag är ledsen när de är ledsna, och mitt hjärta dunkar lite snabbare varje gång de skrattar. Vem som helst av dem.
Vilket gör att mitt hjärta dunkar supersnabbt konstant. Och trots det så har jag lågt blodtryck.
Ingen logik, nej.

Det är inte det att jag blir kär på det himmlastormande sätt som jag är kär i min pojkvän, med alla andra som jag är kär i. Jag älskar dom (alla andra) av den enkla anledningen att dom är människor. Jag älskar dom på det sättet att jag uppskattar deras närvaro, vare sig de är party-poopers eller en dryg klet-hy brud. Jag älskar dom på det mest asexuella sättet som man kan älska någon.
Men ändock är jag kär i dem alla.

 Matilda och Isabel. Kärlek i Berwalhallens cellofodral
 Jag och Matilda. Kärlek på Rättviks Hemslöjdsgård
 Jag och Jessica. Kärlek natten då Lollo fick 40graders feber
 Jag och Lollo. Kärlek på bussen, och förhoppningsvis länge, länge till

Är jag normal som känner såhär? (Liten röst i mitt huvud skriker: NEJ!)
Jag blir förälskad i alla jag träffar. Det är bara sunt.