Den Lysande Teatern

Jag sitter med hela världen i min hand. Kastar upp den i luften, känner värmen sprida sig i min kropp när klumpen, världen, slår emot golvet med en duns. KLOFF. Världen är nu platt, inte lika fascinerande. Jag trodde att det skulle vara så mycket mer, trodde inte att världen var så lättformad.

Jag tittar på klumpen. Oigenkänlig. Jag har alltid velat tro att det inte finns något slut, att känslan av att hålla Världen i min hand skulle vara... Oändlig. Men så sitter jag här, stirrar på min platta världsklump.
"Är det här inte nog för dig?" säger den. Min värld. Mitt samvete, jag. Jag pratar med mig själv ganska ofta. Innan jag höll världen i min hand pratade jag mer. Jag har ganska intressanta åsikter, men är tråkig på tu man hand.

---

Notera att det här är ett inlägg där jag pratar med en degklump.

Jag tror att det är en av de första tecknet på psykisk ohälsa. Notera också att jag precis var på ett performance där en naken kvinna var invirad i plastfolie, med en ananas fastlindad på huvudet. Komplext.

Notera. Jag och Vi var ute idag, träffades och petade lite på varandras åsikter, värderingar, självinsikt och förtroende. Det var inte platt, inte alls. Inte som min klump, hur älskvärd den än var. Dens platthet och tomhet var något så genuint och vackert, den var fylld av tomhet.

AKANE

Gender: Feminine

Usage: Japanese

Other Scripts: 茜 (Japanese)

Means "deep red" in Japanese.