T! (klapp) Höh!
Jag vet inte var jag ska börja.
För tre år sedan var det någon som nämnde en skola, en skola som jag av någon anledning fastnade för. Kanske var det att dom hade en sådan bra teaterundervisning, eller en så bra variation av övriga ämnen. Det lät som ett Arkadien (Pete Doherty nämner detta underbara land i en av hans tidigare intervjuer, då han inte var... Ni vet. Då han fortfarande hade hjärnceller kvar att tappa), ett nytt himmelrike. När jag sedan finner mig själv på trappan utanför skolan, med handen på pärleporten... Helvete, tänk om mitt Arkadien egentligen är ett Helvete? Tänk om det var den onda ormen som nämnde skolan, istället för... Ja, min kusin eller vem det nu var.
Jag går in. Vidare in i Aulan. Blickar ut över alla förväntansfulla, upp till tänderna-klädda sextonåringar. Hormoner, hormoner! Hör mitt namn, eller vad som ska likna mitt namn (efternamnet mitt är från den ryska delen av f.d. Polen). "Sophia... May-gi-nascnick? Förlåt jag kan inte uttala ditt namn". Det gör inget. Det finns bara en jag, och jag vet vem jag är. (Haha, flummig mening)
Min klass, min underbara nya klass. En udda blandning av folk från söder, norr, Nacka och Lidingö. Och Växsjö. Efter skolan gick vi till café String (Jag vet, sjuk söder-klyscha) och möblerade om stället.
Jag gillar min nya klass helt enkelt. Sköna människor.
