Och så föddes ett missförstånd
Jag drömmer att jag vandrar med påken i hand
förbi hela världen,
ser ängar och gärden
och hus invid vägarnes rand,
men har inget hem eller land.
//Gustaf Fröding
Om Sverige vill ha det så, så var jag en missförstådd konstnärssjäl vid åtta års ålder. År 2000.
Nio år senare, vad har det blivit av mig?
Jag har så höga tankar om mig själv. Att sätta Sophia på en piedestal är ingenting jag tvekar över.
Sophia - allt får smaken av det inrökta kultursverige när man benämner sig själv i tredje person. Och det är ju dit jag vill, till sena kvällar med tvivelaktigt sällskap och atmosfärer med anor till 1920-talets Paris.
Vilken tarvlig dröm, en dröm för drömmare, för drönare. En dröm värdig Don Quixote.
Kanske borde jag ha blivit mer omdömesgill, kanske borde mina nyfunna erfarenheter rucka på drömmens imaginära gudomlighet. Men jag känner mig inte hemma i den materiella världen, inte heller i sociala sällskap som ger mig ryggdunkar och diskutabelt kärnlösa komplimanger. Jag känner mig inte hemma någon annanstans än med pennan i hand, med fingertopparna vidberörande tangentbordet på datorn. Ord, meningar, styckesindelningar.
En nästan pornografisk känsla lägrar sig över mig, när jag avslutar en novell. Extas.
Och jag skrev en Upprättelse, hänförd av Sanningens löfte om Rättvisa
You've got to like it
Tack för att ni läser det här.
Jag antar att ni gillar det.
Finner ni någon känsla; bryter någonting igenom skalet av avgaser, exklusiva märkeskläder, besvikelser och förvillande självförtroenden? Det som ni kämpat med att bygga upp, för det är vad som kallas att vara "vuxen".
Avskalad från alla extremheter. Till exempel eufori.
Fristad/snedstreck/fängelse från Verkligheten.
I området där jag bor är allt så underbart Mediokert. Alla finns där; narraktiga kattägare, sprättiga Öfverklassare, förvirrade dandys, Sådana som förtjänar en eloge för att leva på alldeles för lite kr/månad...
Här finns Alla och Ingen. Här är du Allt och Ingen.
På XXvägen, där jag bor, cirkulerar inte luften. Allt står stilla, allt upprepar sig, för det finns inte luft nog för att alla ska pröva på något nytt. Det finns inte luft nog att ta ett befriat andetag när du brytit dig ut.
Så du fortsätter.
Idag, imorgon, i juni.
Vi är förlorade
Det känns så tragikomiskt att säga något sådant; Vi är förlorade.
Som om det var ett enkelt konstaterande, som om det var ett accepterat faktum.
Och kanske ligger det en viss komik i det. Vi är förlorade! Slut, förtappade, tillspillogivna! Vi var våra egna bödlar, vi var de som höll i klubban. Senare i svärdet. Sedan i huvudet.
Vi vet att vi måste stå vårat kast, är man med i leken får man leken tåla. Men leken började ju så oskyldigt, det var ju som ett kuddkrig! Vi jagade bara på lek, vi lekte att vi ville känna närhet, känna något.
Men Någon snubblade, och min kudde hamnade över Någons ansikte. Med armbågarna i låsta positioner och ögonen uppspärrade av skräck ser jag hur Någons munn krampaktigt kippar efter luft genom 10centimeter tjock bomull. Det slutar, andetagen och kampen efter Allt , slutar. Mina armar har sedan lång tid domnat bort, ögonen torkat ut. Blind av skräck för mig själv och syremolekyler tar jag bort kudden, armarna hänger utmed sidorna.
Värnlöst tittar jag ner på Någon. Tömd på liv och luft vet jag inte om jag kan räkna Någon som en Någon, borde det inte vara Något? Men av skräck för att jag själv skulle gå under den kategorin när jag blickar ner på Någons ansikte, behåller jag den jakande benämningen Någon.
Har ni sett bilden av den generella europeiska kvinnan? Där de tagit 1000st europeiska kvinnoansikten och lagt ihop för att få fram den generella europeiska kvinnan. Varför vet jag inte. För att fastställa vad som är normalt.
Hon var Någon. Hon var jag, du, alla släktingar, alla jag mött, alla jag betraktat.
Det jag tröstar mig med att minnet av alla hon/han/du/vi/alla/de där borta, har eliminerat före min illgärning.
Vi gräver våra gravar genom ideal, genom att ta bort alla de källor där oskyldigt ren extas kan utvinnas. Vi gräver våra gravar iklädda det senaste inom modet, med våra hagelbeskjutna, blodfläckade plånböcker i bakfickan.
Vi gräver våra gravar genom att välja sida, och genom att inte välja sida.
Vi gräver våra gravar genom att inte acceptera tveksamhet som ett beundransvärt karaktärsdrag.
Välkommen till mina sjuka fantasier.
Pseudovetenskap
Det här är brustna hjärtans sång. En sång utan melodi, för jag kan inte skriva noter. Men likväl handlar den om brustna hjärtan, och den är skriven av någon vars hjärta inte går att brista mer. För hur kan smulor brista? Försökte använda eufori som lim, men först måste jag hitta extasen vari euforin växer. Och i dagens tonårsamhälle finns få möjligheter till total extas. Allt ska vara så frisinnat, allt ska vara så accepterat. Däri ligger rusets hädanfärd. Däri ligger min undergång.
Jag har försökt hitta ett substitut till glädje, men över listan av val rider E på sina ryska hästar. Och jag tänker inte vara Hon som gav upp före det fanns något att ge upp. Jag tänker inte vara hon som bevittnade sitt egna förfall.
Det här är brustna hjärtans sång, även om det inte verkar så. Kanske är det endast en konfrontering av mitt eget hjärta. Man blir så medveten om ens hjärta när man tar sitt EKG. Svart på vitt; ditt hjärta fungerar bara fint.
Hur kan ni säga så? Nu försvann alla förklaringar till varför jag är som jag är. Om det inte är hjärtat som brustit - är det då jag? Allt som inte är mitt hjärta, eftersom det fungerar fint. Jag är en brusten människa. Jag lever ett brustet liv. Men hjärtat mår bra, tackar som frågar.
Eftersom det är hjärtat vars funktion är avvikande från resten av kroppen, kanske är det då hjärtat som är dysfunktionellt i alla fall. För det skiljer sig från normen. Min norm. Alltså är hjärtat fel, det är inte hela jag som är brusten!
Det är bara hjärtat!
En kort, halvhjärtad extas innan lågan dör igen. Fan.
Och jag var 14år, extasen var total.
Mitt mellannamn är Ulla
Vet ni, ibland tror jag att skrivandet är det enda som håller mig ovanför ytan. Alla mina laster och fel hänger krampaktigt fast i mina byxben, vill dra mig neråt, inåt. Men jag fortsätter skriva. Med fingrarna ritar jag ord i snön, den snön som ännu inte vätts av det blöta mörkret inom mig.
Åh, att vara en plågad poet, drivandes på Söder. Ska jag skaffa mig en svart basker, för att färdigställa klyschan?
Brustna Hjärtans Patrull
Lustans Lakejer
Jag borde verkligen producera något Verkligt inlägg snart. Nu. Men jag orkar inte.
Det är inte mycket som behövs för att jag ska gå igång idag, det är som om varje sekund är endast hundradelar ifrån att jag ska förvandlas till en stor, grön gigant som kan härja fritt på Stockholms kalla, döda gator. Inte mycket som behövs för att jag ska ta den lilla energi som jag har kvar, och lägga den på denna groteska förvandling från plågad poet till förvriden martyr med schizofrena tendenser. Ack, hårdhjärtade värld. Varför tar du min livslust ifrån mig?
Här skrev jag en text som blev VIDUNDERLIG, och därför tänker jag inte publicera den. Jag håller det bäste för mig själv. Håll dina vänner nära, dina fiender närmare. Jag vägrar publicer de bästa av mina texter, för det är de som kommer krossa mig. Det är de som jag aldrig kan leva upp till igen. De som jagar mig sent om kvällarna, de som står så mycket högre än allt annat. De som jag älskar att skriva, hatar att jag skrivit. Är det här jag? Vidunderligt. Bisarrt. Sophia.
Mitt liv känns så bisarrt. Jag går upp varje morgon (Varför?), jag går till skolan (Varför?). Jag kommer inte försent på lektionerna, jag lyssnar ibland på vad läraren säger. Jag lyssnar, och dömmer sedan att det som läraren lär ut inte intresserar mig å det minsta.
Jag vet inte varför jag går till skolan, varför jag inte bryter mig ut. Jag som ifrågasätter allt; hur kommer det sig att jag inte ifrågasätter min skolgång på Södra Latin? Skolan har blivit nästan helig, något absolut som jag kan luta mig tillbaka på. Jag har längtat efter att vara så att jag helt enkelt nöjer mig med situationen, slutar tänka självständigt. Nu är jag precis där, skolan är något jag inte kan tänka mig utan. Jag förstår inte hur det skulle kännas om jag hoppade av, säg Matematik B - hur skulle mitt liv se ut då?
Jag avundas Mr J.S. som går sin egen väg. Den må vara knöglig och obekväm - men det är hans väg.
Min väg... Min väg?
Nicka, le och se söt ut, Sophia. Det är det de vill ha. Det är vad de förväntar sig.
När himlen hänger stjärnsvart
Ibland måste man göra saker som man vet inte är bra för själen, på lång sikt. Rättelse: Ibland gör jag saker som jag vet att det inte är bra för min själsliga frid, men jag gör dem ändå. Sen rättfärdigar jag dem genom att byta ut jag till man.
Allt känns så mycket mer generellt då, som om jag inte är ensam med mina ovanor och skavanker.
Jag ser inget slut i den svarta tunnel som breder ut sitt valv ovanför mig. Jag hatar att vara tonåring. Men trots det så gör jag saker som tonåringar förväntas göra, för det är alltid trevligt att passa in. Om bara för en sekund.
Det slår självklart tillbaka senare, men det glömmer jag. För jag är tonåring, jag är Allt och Ingenting.
Den mänskliga hjärnan utvecklar inte sitt konsekvenstänkande förän i 21års ålder. Och före det tittar vi tonåringar in. Detta faktum utnyttjar jag gärna när jag förklarar bort någon av mina mer misslyckade strappatser.
Jag vet inte vilket syfte det här blogginlägget tjänar,
men det är lite för tidig morgon för att jag ska producera någonting med substans.
Jag behöver mer substans i vardagen
Tuggmotstånd. Jag behöver någon eller något av betydelse. Södra Latin kanske är något av betydelse, men inte för mig. Inte just nu. Men jag har inte heller hittat mig själv, hittat mitt syfte. Och det var väl det jag hoppades på, här på Södra. Kanske hade jag för höga förhoppningar. När drömmen blir verklighet, förlorar den sin ljuva smak av verklighetsflykt. Kanske skrev jag min egen dom. Kanske var det jag som gillrade fällan, klev i den, och ser nu tillbaka på det hela som ett brott. Kanske är det jag som är brottsligen i jakten på mig själv.
Södra Latin kommer att sluka oss alla. Man kan kämpa emot, och man kan kapitulera.
Jag håller fortfarande på att förhandla mig fram till ett beslut med mig själv.
Rött och blått, och alla andra färger som kräver frihet
Avsaknaden av empati binder oss två samman.
Men medan Sverige stannar kvar på samma ställe, vill jag röra på mig. Jag vill ut, jag kräver att få utvecklas!
Jag vill inte vara substanslös och porös i kanterna. Jag vill möta likasinnade, jag trivs inte ensam. Sverige och jag kommer aldrig bli ett och samma, det vet jag. Jag är inte nationalist, och jag kommer säkerligen aldrig sänka mig till den nivån att jag blir sverigedemokrat. Sådant lämnar jag till de som för länge sedan tappat bort sig själva.
Själv har jag de ihop tejpade bitarna av mig själv i ett fast grepp. Jag är den jag är, fast i light-version.
Jag behöver komma ut i världen, jag hatar att inte kunna andas. Det bekommer mig inte väl på något sätt.
Södra Latin och dess långsamt havererande besättning hämmar mig. Missförstå mig inte nu, jag älskar Er alla djupt. Men när väggarna närmar mig och lärarna suger ur den sista luften ur mina lungor, får jag känslar av att det finns något bättre någonstans. Mitt Arkadien måste finnas någonstans - eller kan jag ha blivit lurad?
Tankarna snurrar i takt med väggarnas nästan perversa närmanden.
Jag måste ut.
(...)Och jag känner oron växa mer och mer. Men kontrollen blinkar blå, en signal, för det säkra.
(Om skärmen är normal, finns inga skäl att tveka. Men det finns frågor som inte datorn kan besvara)
Jag behöver en signal, ett klartecken. En liten vink, en uppmuntrande vind som bekräftar att jag är på väg i rätt riktning. Antagligen möts jag av sådana vindar, vinkar, tecken och signaler dagligen, jag är bara för blind för att se dem.
Jag är bara en människa.
Tänk om vi alla skulle gå ihop och bryta oss fria från de rep som binder oss nere. Alla reser sig upp samtidigt, alla tar de första stapplande stegen stöttandes och stöttade av varandra. Tänk vilken syn! Då skulle de få se vad vi egentligen går för. Oss kör man inte över och lämnar i väggrenen.
Jag vet varken vilka "de" eller "vi" är. "De" kanske är tankarna som jag skäms över att tänka, de som hämmar mig från att öppna munnen i främmande situationer. "Vi" är vi som kämpar för att komma loss, komma bort.
Kanske borde vi göra en namnlista, för att se att vi inte är ensamma i den ohämnat utelämnande värld som vi lever i idag. Kanske skulle vi då utelämnas och exilieras till vår individuella, absoluta ensamhet.
Vilken bild jag än lägger upp, vet jag att ni har sett tidigare. Det finns ingen
originalitet kvar i världen, allt är så satans artificiellt nuförtiden. Himlen var
äkta, men det här är fattig konst när ni inte får uppleva den själv. Kanske handlar
det om att du ska skapa ditt egna Arkadien. Kanske handlar det om att det inte
finns någon sådan sak. Kanske är det bara ett län i Grekland, kanske var
Pete Doherty redan förlorad när han nämnde det i Låten.
Kanske vägrar jag tro på det, för att det är min enda livhake.
Mening utan mening
Som hittat för att trigga min skrivar-alterego att bryta ut i en orgie av irritation: Aftonbladet.se (allt som skrivs på/i Aftonbladet triggar mig, men nu är jag för trött för att lägga märke till de stora sakfrågorna)
"Ny trend: gör ditt hem personligt", åtskilliga artiklar ang. det kändisdaddande programmet Let's Dance (ett annat hatobjekt som jag inte heller orkar ägna någon större tanke för ögonblicket) och att Lilly Allen - hör och häpna! - visade sin tredje bröstvårta i Holländsk TV.
De som läser Aftonbladet och dylika skvallerblaskor måste antingen 1) vara lite bakom flötet, 2) blivit mutade, 3) själv skriva för tidningen - den här uppräkningen kan pågå för evigt.
Så mycket föraktar jag kvällstidningar. Om någon känner sig träffad nu, så ber jag för en gångs skull inte om ursäkt. Jag hatar verkligen skvallerblaskor - och särskilt de som får kalla sig själva för nyhetstabloider.
Nej, de som endast läser Aftonbladet eller Expressen och använder dessa två som referenser i nyhetsdiskussioner, har jag svårt att respektera. Om argumentet är att DN och/eller SVD är dyrare i lösnummer håller ju inte heller i längden. Varför inte då hellre välja gratistidningar? Fortfarande lättlästa. Men objektiva och skrivna för att upplysa, inte fördumma.
För trots att City, DN och Expressen alla är ägda av samma familjeföretag - Bonnier AB - så kan åtminstone City och DN vara objektiva. Expressen ger den svenska, förhårdnade, inneslutna befolkningen precis vad de vill ha: Skvaller, subjektiva, simpelt skrivna artiklar och sakfrågor som triggar svenska folket till att känna något.
Hat gentemot folk som gjort fel (enligt Expressens mått), beundran för de med stora bröst och framgångsrika, intetsägande bloggar och TVprogram, och sorg för de som av misstag skjutit sig själva i foten.
Enkla saker som tvingar oss att känna något.
Så enkelt, men ändå är det bara de mest torftiga tidningarna som kommit på det!
"Det är enklare att känna något när du bli slagen" X.
Och det är precis vad Expressen och Aftonbladet är - ett stort slag i ansiktet. Ett publikt hån mot den fria tanken, den självständiga individen, ett slag i solar plexus på det svenska vokabuläret.
Expressen och Aftonbladet kan fortsätta producera lösnummer efter lösnummer, sätta mening efter mening i tryck - men ingen mening som de någonsin kommer skriva, kommer aldrig betyda någonting.
Jag står inte ut med när det skrivna ordet, när den fria tanken givits ord - jag
står inte ut med att se på när det blir misshandlat, lynchat.
Varfr skulle någon vilja missbruka något så vackert?
Chai
Det vad en gång en flicka, som visste mycket litet om Världen Utanför.
Nu har den flickan växt upp, som straff för alla obegåvade val och gem-
ena handlingar som hon begått.
| vuxen | 1 stor, fullvuxen, myndig, fullväxt; könsmogen, adult 2 mogen, lämpad, skickad, mäktig, kvalificerad för |
Lögnerna sprids på Intranätet.
Synonymer till vuxen finns inte i en fin dams (jag) vokabulär.
Jag vill aldrig bli... Det.
Men, till skillnad från George W Bush (en parallell utan någon egentlig anledning), tar jag itu med mina rädslor dagligen. Jag är så förbannat rädd för att bli vuxen, växa upp, lämna barndomens naivitet och känsla av absolut omnipotens bakom mig, men jag vaknar varje morgon med känslan av att jag tar mig lite längre ifrån den dagen då min rädsla föddes.
Det känns... Det rullar på fint.
Dessutom är det ju inget oskyldigt land långt bort i öst som blir fördärvat. Ingen som dör. Förutom en liten flicka, bortglömd någonstans långt bak i hjärnbanken. Lämnad åt sitt öde att aldrig ens få chansen att växa upp, aldrig få chansen att komma ut i samhället. Lämnad för att bli bortglömd.
Hur kan jag annars kunna bli stor, fullvuxen, myndig, fullväxt, könsmogen, adult?
Strulig, sorgfull seger
Ni förstår, jag har vandrat här på jorden med pannan i djupa veck i snart sjutton år, och vet fortfarande inte vad jag vill. Inte inom något ämne vet jag vad jag vill. Kanske är det inte så allvarligt, min ömme fader har gått i 46år och vet fortfarande inte vad han vill - och säkerligen finns det någon som gått längre än så i "väntans tider". I väntan på något STORT.
- Nej, det här kommer inte att bli ett religiöst inlägg. -
Har jag tur, så ska jag bli antagen att studera den judiska religionen i ett år, för att sedan konvertera till den nämnda religionen. Vad vill jag? Vill jag konvertera för att jag delar samma tro? (Ja, men för att driva ämnet framåt tänker jag fortsätta att ställa frågor, likt en journalist för Aftonbladet som redan fått sitt svar, men är för inskränkt för att förstå)
Vill jag konvertera för att bli en del av någonting, för att för första gången i mitt liv vara bland likasinnade? Och vill jag det? Tappar jag inte hela syftet med att gå Södra Latins teaterlinje då, att alltid vilja stå i centrum, stå ut, vara huvudrollen?
Jag vet inte ens om jag vill gå på Södra Latin. Vill jag bli skådespelerska?
Jag kan räkna upp några yrken som jag inte vill utbilda mig till.
Civilekonom. Varför? För att jag är rädd för att vakna upp en morgon med tanken "Var det här verkligen vad jag ville bli? Var tog mina drömmar vägen?" skriven över pannan. (Nu har jag en osedvanligt liten panna, det har jag fått höra. Men kanske är det skrivet med väldigt liten text, eller med två små pilar i ena hörnet, så att man kan bläddra ner genom texten, s.k. "skrolla")
Marinbiolog. Jag är rädd för valar.
Musiker. Jag är rädd för att mina gamla musiklärare ska ta sig för sina normalstora pannor och utbrista "Varför tog vi någonsin in henne i Nacka Musikklasser?!"
Så för att analysera mina uteslutanden (vilket jag ofta gör - analyserar. Flickor överanalyserar lätt, men det kan visst inte pojkar göra. Då kallas det att 'de tänker'. Slutsatsen blir att när flickor använder sin dubbla tankeförmåga - "dubbeltänk"? - så är det ungefär hälften så mycket som när pojkar överanalyserar. Alltså måste pojkar vara dubbelt så begåvade i allting de gör! Vilken revolutionerande idé! (...)
Eller så är det bara det att trots att vi är inne i 2000talets början, så favoriserar samhället fortfarande pojkar, inte bara arbetsmässigt utan även i vardagsvokabuläret. Har vi inte kämpat i flera årtusenden för ett jämställt samhälle, eller är det bara något jag inbillat mig? Om det verkligen är det här vi vill, varför är målet då så svårt att nå?
Eller så är det så att jag överanalyserat frågan. Ha överseende med mig, jag är ju bara en flicka)...
Nu kom jag av mig, efter alla bisatser som tittade förbi. Jag fortsätter:
(...) Så för att analysera mina uteslutanden, så kan jag inte tänka mig att ha ett jobb som på något sätt reflekterar eller förstärker mina misslyckanden som en frisk människa. Kanske borde jag slå mig in på den yrkesbana som en av mina forna psyktanter (jag benämner henne endast som "Den Feta") lovordade mig: Koppleriföretagerska.
Visst är det förunderligt hur auktoriteter som Den Feta kan krossa en nioårings framtidsdrömmar, endast genom några kvickfattade antaganden. Visst är det förbryllande hur Den Feta och hennes jämnlikar kan få jobb som innefattar att överhuvudtaget föra en konversation med en annan levande varelse!
Men kanske var det precis vad hon ville. Congrats, you've reached your goal.
Hav förtröstan, ädla vänner! Finner ni Edert liv monotont och oförtrösteligt
kan alltid kopplerimånglerskan Sophia sälja Eder familj och Eder själva
till korpulenta kapitalister!
Jag bloggar för att lära känna mig själv. När jag skriver flyger mina fingrar över tagnentbordet, och det är alltid lika spännande att se vilka ord som dyker upp på skärmen. Ren improvisation. Det bor en författarkanin i mitt huvud.
Fel
Vemod och ångest
Jag prioriterar Er, kära läsare.
(Egentligen är jag bara för lat för att studera. Jag? Lat? Nej! Jag är ett plågat geni som inte kan ägna sig åt småsaker som matematik på gymnasienivå. Sådant är för pöbeln!)
Matematik, vad är det?
Filosofi.
Jag älskar filosofi, det är det jag spenderar samtliga av mina lektioner till. Jag filosoferar. Men matematik förstår jag mig helt enkelt inte på. Kanske är jag en till av Dem, de som klär sig i svart, helt utan syfta och som anser att poesi är massproducerad Yann Tiersen.
Poesi, förresten. Fina ord i korta kombinationer. Jag kan också skriva poesi. Säg mig, är inte detta poesi? Vackra ord, ja. Knappa ordkombinationer - se föregående mening.
Vem har rätten att bestämma vad poesi är? Det ligger väl i betraktarens öga? Vad som är poesi för mig, är knappast poesi för dig. Jag kanske tycker att märkningen på sharkdiskens varor är poesi. Vem vet.
Inte ens jag vet vad jag anser vara poesi.
Kanske är det poesi att jag sitter här, som ett plågat ingenium,
tyngd utav tonårens alla måsten och behövanden.
Jag förstår mig fortfarande inte på photoshop, trots att jag är halvvägs in i kursen.
Bilden är alltså inte photoshopad.
Satkärring
Därav min oproduktiva period här i bloggen.
För att tända gnistan ska jag ta upp mitt nya hatobjekt. Något som är så nedrigt, så plågsamt pinsamt för både de som är inblandade i smörjan, och vi som står utanför och måste se deras moraliska förfall.
Och vet ni vad som har tagit sig in på en delad tredjeplats på Sophias Lista Över Sakfrågor Som Hon Skulle Vilja Kalla Vid Namn Som Inte Passar En Belevad Blogg Som Denna? (Förkortning: S.L.Ö.S.S.H.S.V.K.V.N.S.I.P.E.B.B.S.D.)
(1a plats: Sverigedemokrater. 2a plats: Trettonåriga tjejer. Tredelad 3e plats: Superfeminister/Mansgrisar som mannen som ägde Furusunds Värdshus)
TV3's nya kampanj. Deras nya programidé.
För en snyggare TV.
Vad är det för programidé? Efter all kamp att göra kvinnor och män jämställda, skickar TV3 ut en idé som går ut på att reservera en hel kanal till att visa upp snygga, "hunkiga" (jag citerar. "Hunk" låter i mina öron som 1) en missuppfattning av Hulken, en gigantisk, grön och svettig man. Alternativt 2) någon som är obotligt dum och som inte kan formulera riktiga meningar själv) män.
Det här är också sexism. Televisionskanalen är verkligen riktad till kvinnor! Rosa bakgrund och ett kollage av minst 10st män, vars gemensamma nämnare är att de alla varit på "Hunkigaste männen i världen top 100"-listor vid ett eller flera tillfällen i sina liv. Skräpkultur, hälsar kulturtanten Sophia.
Varför ska TV3 göra det så plågsamt tydligt vilken deras målgrupp är? När ska vi få en könsneutral television?
(Och tro mig, jag hade reagerat lika tydligt om det var en televisionskanal som riktade sig endast till män.)
Är det inte sådant här som segregerar samhället? Specialbehandling. Varför kan vi inte bara se alla våra medmänniskor för det de är - människor. Spelar väl ingen som helst roll om det är en kvinna eller man, spelar väl ännu mindre roll vilket land personen i fråga är ifrån.
Så länge alla har samma avsikter och samma metoder, är vi väl alla lika?
Hade jag haft en pekpinne hade jag smällt TV3 över fingrarna, hälsar den lilla konservativa kulturtanten i mig.
Den sextonåriga kulturtanten Sophia.
