Och så föddes ett missförstånd
Jag rensade bland mina böcker härom dagen, hittade en barndom. Min barndom, min dom. Jag hittade en liten diktbok av Gustaf Fröding, och minnena stockar sig i ögonvrån. Minns när jag var åtta år, och gick runt om rasterna och läste upp dikter för mina klasskamrater. Ingen förstod, de valde att missförstå.
Jag drömmer att jag vandrar med påken i hand
förbi hela världen,
ser ängar och gärden
och hus invid vägarnes rand,
men har inget hem eller land.
//Gustaf Fröding
Om Sverige vill ha det så, så var jag en missförstådd konstnärssjäl vid åtta års ålder. År 2000.
Nio år senare, vad har det blivit av mig?
Jag har så höga tankar om mig själv. Att sätta Sophia på en piedestal är ingenting jag tvekar över.
Sophia - allt får smaken av det inrökta kultursverige när man benämner sig själv i tredje person. Och det är ju dit jag vill, till sena kvällar med tvivelaktigt sällskap och atmosfärer med anor till 1920-talets Paris.
Vilken tarvlig dröm, en dröm för drömmare, för drönare. En dröm värdig Don Quixote.
Kanske borde jag ha blivit mer omdömesgill, kanske borde mina nyfunna erfarenheter rucka på drömmens imaginära gudomlighet. Men jag känner mig inte hemma i den materiella världen, inte heller i sociala sällskap som ger mig ryggdunkar och diskutabelt kärnlösa komplimanger. Jag känner mig inte hemma någon annanstans än med pennan i hand, med fingertopparna vidberörande tangentbordet på datorn. Ord, meningar, styckesindelningar.
En nästan pornografisk känsla lägrar sig över mig, när jag avslutar en novell. Extas.
Och jag skrev en Upprättelse, hänförd av Sanningens löfte om Rättvisa
Jag drömmer att jag vandrar med påken i hand
förbi hela världen,
ser ängar och gärden
och hus invid vägarnes rand,
men har inget hem eller land.
//Gustaf Fröding
Om Sverige vill ha det så, så var jag en missförstådd konstnärssjäl vid åtta års ålder. År 2000.
Nio år senare, vad har det blivit av mig?
Jag har så höga tankar om mig själv. Att sätta Sophia på en piedestal är ingenting jag tvekar över.
Sophia - allt får smaken av det inrökta kultursverige när man benämner sig själv i tredje person. Och det är ju dit jag vill, till sena kvällar med tvivelaktigt sällskap och atmosfärer med anor till 1920-talets Paris.
Vilken tarvlig dröm, en dröm för drömmare, för drönare. En dröm värdig Don Quixote.
Kanske borde jag ha blivit mer omdömesgill, kanske borde mina nyfunna erfarenheter rucka på drömmens imaginära gudomlighet. Men jag känner mig inte hemma i den materiella världen, inte heller i sociala sällskap som ger mig ryggdunkar och diskutabelt kärnlösa komplimanger. Jag känner mig inte hemma någon annanstans än med pennan i hand, med fingertopparna vidberörande tangentbordet på datorn. Ord, meningar, styckesindelningar.
En nästan pornografisk känsla lägrar sig över mig, när jag avslutar en novell. Extas.
Och jag skrev en Upprättelse, hänförd av Sanningens löfte om Rättvisa
Kommentarer
Trackback
