Falken
Mästerliga målningar förgyller slummens hus,
där inga glasade fasader reflekterar himlens ljus,
medan Empire State Building reser sig mot skyn
ur skuggorna mot ljuset vid 5:e avenyn.
En obruten linje där kontraster träderfram,
där fattiga och rika lever tätt inpå varann,
där Mr Rockefeller knappast höjer ett ögonbryn
inför dom som inte har nå't mer än 5:e avenyn.
* Jag tar en taxi ifrån Harlem
ner till Washington Square,
en enda mil som speglar
en hel värld.
Svarta limousiner på parad vid hotell Pierre,
välavvägda gester kring en lovande affär,
medan hundratusen andra förlitar sig på Guds försyn
och hoppas på ett under vid 5:e avenyn.
* Jag tar en taxi...
Trottoarernas teatrar ger komedi och tragedi
för den bortskämda publiken som skyndar snabbt förbi.
Här säljer man sin själ men står ändå anonym
i mängden av människor på 5:e avenyn.
[Det finns dagar då jag drömmer mig bort och mår bra. Då jag kan tänka mig till en annan värld, till mitt Arkadien. Det finns dagar då jag tillåter mig leva lite.]
Fuck
Meninglösa meningar attraherar mig inte, men attraheras av mig
Det var precis det här jag ville ifrån, att behandlas som om jag var oönskad.
Men hej. Man kan ju tycka att jag ska ha lärt mig av livet.
Och jag har ett maraton i sommarbilder. Grattis på födelsedagen Sophia 2008
Det var precis det här jag ville ifrån, att behandlas som om jag var oönskad.
Men hej. Man kan ju tycka att jag ska ha lärt mig av livet.
Och jag har ett maraton i sommarbilder. Grattis på födelsedagen Sophia 2008
Det växer drömmar under hallonplanterna (och i förändringen gror döden)
Minns sommaren.
Jag sitter i mitt kalla kök, utan något som helst begär av kontakt med Verkligheten. Vi diskuterar, hon och jag. Jag tror att vi alla håller på att tappa greppet om Verkligheten, det är så svårt att avgöra när natten slutar och dagen gryr. Allt är svart, en kletig dimma, och mina ögonlock har klibbat ihop.
Det växer drömmar under hallonplantorna.
Minns när Ni var yngre, när Ni sprang runt och tyckte att det var underhållande att just springa runt. Hur kom det sig att jag skulle växa upp att bli någon som tycker att annan rörelse än pennans dans över pappret, likvideras med en plågsam död, om än bara för några minuters springande? Jag bryter allt och börjar om.
Jag brukade gråta, för jag var rädd för ålderdomen. Jag var rädd för när antalet år som jag hade levt blev tvåsiffrigt. Jag var rädd för att bli längre än 1,40m. Jag var rädd för att bli mångårig.
Nu har jag sprängt årsgränsen, jag har bräckt längdbarriären med 31centimeter, och jag har blivit en av dem som jag såg upp till. Död.
Jag har varit så rädd för förändring, varför stannar inte händelseförloppet? Man skulle kunna säga att jag är rädd för tiden, för jag vet så lite om den. I Universum, där förändringen täcker miljontals år, går tiden då annorlunda? Fanns tid före det fanns liv? De säger att om några år kommer alla leva vid 100års ålder. Ser man på. Jag har tillräckligt mycket problem redan med att fylla min tid med något. Och jag är inte ensam. Varför skulle annars Days Of Our Lives finnas?
Jag har så lätt för att dö.
Sommaren var ung, och det var även jag.
Bilden är från innan jag brydde mig om alla de saker som Herr W nu förebrår mig för.
Jag sitter i mitt kalla kök, utan något som helst begär av kontakt med Verkligheten. Vi diskuterar, hon och jag. Jag tror att vi alla håller på att tappa greppet om Verkligheten, det är så svårt att avgöra när natten slutar och dagen gryr. Allt är svart, en kletig dimma, och mina ögonlock har klibbat ihop.
Det växer drömmar under hallonplantorna.
Minns när Ni var yngre, när Ni sprang runt och tyckte att det var underhållande att just springa runt. Hur kom det sig att jag skulle växa upp att bli någon som tycker att annan rörelse än pennans dans över pappret, likvideras med en plågsam död, om än bara för några minuters springande? Jag bryter allt och börjar om.
Jag brukade gråta, för jag var rädd för ålderdomen. Jag var rädd för när antalet år som jag hade levt blev tvåsiffrigt. Jag var rädd för att bli längre än 1,40m. Jag var rädd för att bli mångårig.
Nu har jag sprängt årsgränsen, jag har bräckt längdbarriären med 31centimeter, och jag har blivit en av dem som jag såg upp till. Död.
Jag har varit så rädd för förändring, varför stannar inte händelseförloppet? Man skulle kunna säga att jag är rädd för tiden, för jag vet så lite om den. I Universum, där förändringen täcker miljontals år, går tiden då annorlunda? Fanns tid före det fanns liv? De säger att om några år kommer alla leva vid 100års ålder. Ser man på. Jag har tillräckligt mycket problem redan med att fylla min tid med något. Och jag är inte ensam. Varför skulle annars Days Of Our Lives finnas?
Jag har så lätt för att dö.
Sommaren var ung, och det var även jag.
Bilden är från innan jag brydde mig om alla de saker som Herr W nu förebrår mig för.
Vi ses på andra sidan trädet
Ikväll ska jag in och fira den exotiska Nikita. Inte bara exotisk och eftertraktad för sitt indonesiska ursprung, utan även för att hon är så unikt rolig och smart. En flicka, dam?, med substans helt enkelt.
Thank you for inviting me to your life
Och sen så är hon ju otroligt vacker. Nästan smärtsamt.
Thank you for inviting me to your life
Och sen så är hon ju otroligt vacker. Nästan smärtsamt.
Som ni behagar
Jag kan inte sluta tänka på rosor
Känn deras lena löften viska mot din kind. De ler liksom hela tiden, vill att du ska föra handen längre ner. Smekande rörelser, allt är så lätt. Men ju längre ner du kommer, ju närmare du kommer stället där dina händer inte är menade att vara, destå mer märker du att deras huvudens upphetsade nickningar har bytt skepnad. Från löften kommer nu begär. Begär för att du ska fastna för deras kärlek, snart är det försent, vänd om! Men likväl stannar du inte dina händer, du låter dem utforska det förbjudna.
Det sticker till, dina händer är blodtäckta.
J a g ä l s k a r r o s o r .
Jag lägger fötterna på kudden och nyper mig i örat; "Det är verkligt"
Jag vet inte varifrån bilden är. Förlåt. Jag har tagit den illegalt.
(Med byrokraterna inkräktandes i piraternas hamn vet jag inte vad som är legalt och illegalt på Intranätets bomark. Jag kan inte längre skilja på AFK, IRL och Verkligheten. Vad gäller var? Och vem har rätten att bestämma det?)
Du är som jag, Jag känner inte heller någonting
I månader har jag gått runt i en gråzon, mellan Ingenting och Ingenting. Ett Ingenmansland av Inga känslor. Men så ikväll. Räddningsbåtens lantärnor väckte mig ur dvalan, och havet förvandlades till ett moln av röda rosenblad. Jag vet att du hatar röda rosor. Du vill att livet ska vara en enda stor begravning, men I've got some news for you kiddo: Så är det inte. Även vi som inte kan känna någonting känner någonting. För någonstans under alla armeringar och under allt pansar så finns ju vi. De som älskar.
(Med byrokraterna inkräktandes i piraternas hamn vet jag inte vad som är legalt och illegalt på Intranätets bomark. Jag kan inte längre skilja på AFK, IRL och Verkligheten. Vad gäller var? Och vem har rätten att bestämma det?)
Du är som jag, Jag känner inte heller någonting
I månader har jag gått runt i en gråzon, mellan Ingenting och Ingenting. Ett Ingenmansland av Inga känslor. Men så ikväll. Räddningsbåtens lantärnor väckte mig ur dvalan, och havet förvandlades till ett moln av röda rosenblad. Jag vet att du hatar röda rosor. Du vill att livet ska vara en enda stor begravning, men I've got some news for you kiddo: Så är det inte. Även vi som inte kan känna någonting känner någonting. För någonstans under alla armeringar och under allt pansar så finns ju vi. De som älskar.
Det kallas Nattens Rytm
Jag sitter ensam i mitt kök, lycklig. Lycklig över att få vara ensam med det sällskap som jag uppskattar allra mest, ensamheten. Ensamheten säger många kloka saker, honhan har sett allt. Ensamheten vet hur det är att bli lämnad, att välja isolering, att må bättre. Ensamheten har sett folk bli galna av blotta synen av honhan, Ensamheten har smakat på blodet från alla de människor som slagit sig gula och blå av ren desperation.
Ensamheten är den äldsta av alla, för även celler kan vara ensamma. Men celler kan inte älska.
Jag drabbades plötsligt av ett nästan överväldigande begär för rosor. Överallt. Minns ni dofterna om sommaren? Rosor i överflöd! Jag önskar att jag var förföljd av någon med en rosfetish, någon som kunde fylla ett helt rum med rosor! Och till varje bukett skulle det komma en dikt. Några få rader av illa skriven poesi, någon billigt.
Jag älskar dig, min timotej.
Se, det ser nästan ut som om jag känner doften av rosor. Doften av den tid som gått, den som jag inte fick uppleva. För jag har ingen som så desperat vill vara mig nära. Jag har en handfull med vänner som kan klappa mig på huvudet, köpa en prästkrage när jag blir ett bubbelbarn.
Men jag har ingen som jagar mig, så som jag tycker att det borde vara.
(...) Och jag letar mig till sunda relationer.
Ensamheten är den äldsta av alla, för även celler kan vara ensamma. Men celler kan inte älska.
Jag drabbades plötsligt av ett nästan överväldigande begär för rosor. Överallt. Minns ni dofterna om sommaren? Rosor i överflöd! Jag önskar att jag var förföljd av någon med en rosfetish, någon som kunde fylla ett helt rum med rosor! Och till varje bukett skulle det komma en dikt. Några få rader av illa skriven poesi, någon billigt.
Jag älskar dig, min timotej.
Se, det ser nästan ut som om jag känner doften av rosor. Doften av den tid som gått, den som jag inte fick uppleva. För jag har ingen som så desperat vill vara mig nära. Jag har en handfull med vänner som kan klappa mig på huvudet, köpa en prästkrage när jag blir ett bubbelbarn.
Men jag har ingen som jagar mig, så som jag tycker att det borde vara.
(...) Och jag letar mig till sunda relationer.
En liten uns av frihet
Oaser av luft
Jag svävar runt mellan dem
Utan syfte eller gravitation - Fel.
Att inte kunna andas för att man är så instängd i sig själv, vem vinner på det? Mina motståndare. Men det låter inte lika romantiskt när det varken är en korrupt förälder, ett trångsynt, smygkapitalistiskt parti eller en blinda kärleken som jag bekämpar. Det är mig själv och min kärlek till just undertecknad. Uh.
Huvudvärken smyger sig på, och klockan är bara tjugotvå och tjugonio.
Ikväll socialiserar jag med mig själv och mina bittra, svarta tankar. (Glädje.)
Den medicin jag ber om går inte att köpa på Apoteket.
- "¨Det gör ont"
- "Ska jag gå?"
- "Nej, stanna. Jag gillar närhet"
- "Men gjorde det inte ont?"
- "Det är det som jag gillar med närhet"
Flickan med det stora förfallet
Ord är så bedrägliga, hade de lungor skulle de vara täckta med sot. Enda sättet att bevara deras meningar och syften är att sätta dem i text, ge dem ett sammanhang. Jag önskar att någon kunde ge mig ett sammanhang.
Det är så lätt för mig att hitta ord, lättare än att andas. Det tar kraft. Skrivandet är som att tänka på dem jag älskar, en mening, ett ord, ett sammanhang.
Sorg. Blickar som Kalashnikovs, smattrande ackompanjerar de vår vardag. Man vilar på den sjunde dagen, somnar in till ljudet av pistolerna. Vaknar på måndagen: Liv.
Skratt som ger liv. Måndagars fångande frihet. Avvärjningscentrum i Stockholm ska minska den lavinökande dödligheten år 2030, SvD fyller på listan av mina pretantiösa referenser.
Du borde finnas här, du borde ockupera mina lungor och designa ett band att pryda min krage med. Du borde finnas, du borde vara så mycket mindre än det jag vill att du ska vara.
Förstår du?
Det här är inte ett kärleksbrev, det är ett brev med kärlek. Cyberkärlek, för jag ser dig inte längre AFK. Piraternas hamn har invaderas av byrokrater, och SvD säljer alla detaljer för 20kronor/lösnummer på helgerna.
Vi säljer allt och flyttar till Paris. Vi - du, jag och sanningen om gårdagens färgskiftande dimma.
(Ändlösa korridorer och jag har glömt hur man somnar)
Det är billig poesi när du ligger på en billig matta.
På väg in i Evigheten, ett liv utan utan giltiga referenser.
Det är så lätt för mig att hitta ord, lättare än att andas. Det tar kraft. Skrivandet är som att tänka på dem jag älskar, en mening, ett ord, ett sammanhang.
Sorg. Blickar som Kalashnikovs, smattrande ackompanjerar de vår vardag. Man vilar på den sjunde dagen, somnar in till ljudet av pistolerna. Vaknar på måndagen: Liv.
Skratt som ger liv. Måndagars fångande frihet. Avvärjningscentrum i Stockholm ska minska den lavinökande dödligheten år 2030, SvD fyller på listan av mina pretantiösa referenser.
Du borde finnas här, du borde ockupera mina lungor och designa ett band att pryda min krage med. Du borde finnas, du borde vara så mycket mindre än det jag vill att du ska vara.
Förstår du?
Det här är inte ett kärleksbrev, det är ett brev med kärlek. Cyberkärlek, för jag ser dig inte längre AFK. Piraternas hamn har invaderas av byrokrater, och SvD säljer alla detaljer för 20kronor/lösnummer på helgerna.
Vi säljer allt och flyttar till Paris. Vi - du, jag och sanningen om gårdagens färgskiftande dimma.
(Ändlösa korridorer och jag har glömt hur man somnar)
Det är billig poesi när du ligger på en billig matta.
På väg in i Evigheten, ett liv utan utan giltiga referenser.
Sexton år senare
Jag saknar herr W, men han hör inte av sig. Det gör inte jag heller.
Det är hårda tider för oss drömmare, och du tar mycket energi att sakna.
Fast det fanns en gång då vi inte fick existera, och det hatar jag med dig. Några skulle kalla det romantiskt, vi slog ner motståndet!, men jag kallar det för mord. Vi blev båda av med så mycket den dagen vi lärde känna varandra.
Jag sörjer inte längre.
Comp
Min reflektion syns, den är inte genomskinlig längre. Jag ler.
Poesi. Vad är poesi? Vad är konst? Är att sabotera SLs tunnelbanevagnar konst? Det ska vara billigt, rått, men ändå exklusivt. Vad är klotter? Dyrt för staten, för skattebetalarna, för oss. (Och med oss menar jag de som betalar skatt, vilket egentligen inte innefattar mig, då jag endast är sexton år) Rått, ja. Men är det bra rått? Man vill leta sig tillbaka till arbetarklassens nedgångna dekadens, men resultatet blir att man sitter med något grått. Luddigt. Äckligt. Sen att det råa ska vara exklusivt, "one of a kind", det håller ju inte heller! Klotter finns överallt. Betyder det att de små djuriska texterna på Södra Latins toaletter är konst? "Erik runkar!", "Mongomongo" "Storebror ser dig" - det sista som skulle vara ett citat från 1984, men som 50år senare kommer från den bröstexponerande realitysåpan Bigbrother.
Usch, halvfärdiga tankar på en datorkunskaplektion.
Det fanns ett foto där jag såg ut som en hobbit. Jag vet bara inte varför.
Tack för bilden Minda (från "La vie!")
Poesi. Vad är poesi? Vad är konst? Är att sabotera SLs tunnelbanevagnar konst? Det ska vara billigt, rått, men ändå exklusivt. Vad är klotter? Dyrt för staten, för skattebetalarna, för oss. (Och med oss menar jag de som betalar skatt, vilket egentligen inte innefattar mig, då jag endast är sexton år) Rått, ja. Men är det bra rått? Man vill leta sig tillbaka till arbetarklassens nedgångna dekadens, men resultatet blir att man sitter med något grått. Luddigt. Äckligt. Sen att det råa ska vara exklusivt, "one of a kind", det håller ju inte heller! Klotter finns överallt. Betyder det att de små djuriska texterna på Södra Latins toaletter är konst? "Erik runkar!", "Mongomongo" "Storebror ser dig" - det sista som skulle vara ett citat från 1984, men som 50år senare kommer från den bröstexponerande realitysåpan Bigbrother.
Usch, halvfärdiga tankar på en datorkunskaplektion.
Det fanns ett foto där jag såg ut som en hobbit. Jag vet bara inte varför.
Tack för bilden Minda (från "La vie!")
It's a silent crowd, my lovers
Här är jag någon annan. Här lever jag under namnet Sophia, som är egentaget på det sättet att jag inte kunde, eller hade fantasi nog, att komma på en pseudonym. Jag må vara döpt till samma namn, men på denna webblog har det en helt annan innebörd. Här är jag en tagen karaktär, här är jag en annan person. Här och inför er är jag naken. Mina fingrar spelar över tangentbordets knappar, och det är jag som styr takten.
Här är jag allt som jag någonsin velat vara, och allt jag skulle vilja bli. Här är jag inte Sophia. Här är jag Mig. Jag är världsomfattande, för mina skildringar av världen sträcker sig inte utöver min egna värld, därför är jag Allt och Inget här.
Jag är Allt här, för här är jag religionen. Här är jag politiken och här är jag maten, husrummet och sjukdomarna.
Samtidigt är jag också Inget här, för emedan jag lever stilla och rofyllt i min värld, pågår världen utanför att diskutera med sig själv om jag och min värld verkligen ska fortsätta med sin resultatlösa existens.
Ingen hjälper den min värld, förutom världaltet.
Här är jag Ingenting, för vad vore min värld, utan Verkligheten? Jag är på inget sätt upphovsman till min värld, och jag är inte säker på vem som egentligen är det. Någon gång i tidernas begynnelse föddes någon som skulle komma att bli min urfader, och miljontals år senare föddes jag. 44h av förlossning, och före dess en herrejävlans massa år.
Jag är Allt och Intet, och det är precis så jag vill ha det.
Där ute i Verkligheten är jag Mellan och Lite. Åh, så trisst och lagom.
Därför ber jag Er nu, moder och fader, att sluta läsa min webblog. Det här är min värld, sluta att analysera och förstöra den. Den är skapad för mig och för mina vänner Främlingarna, en sympatisk samling med vänner som inte gör mig förnär med kommentarer eller efterdyningar. Jag älskar dem, de är min stumma publik. Ni pratar under min föreställning, men det gör inte att jag älskar er mindre för det. Jag endast ber er att sluta läsa min webblog. Av ärliga och praktiska skäl flyttar jag den inte till annan domän, utan ger er en chans att helt enkelt sluta.
Tack Minda för bilden
Här är jag allt som jag någonsin velat vara, och allt jag skulle vilja bli. Här är jag inte Sophia. Här är jag Mig. Jag är världsomfattande, för mina skildringar av världen sträcker sig inte utöver min egna värld, därför är jag Allt och Inget här.
Jag är Allt här, för här är jag religionen. Här är jag politiken och här är jag maten, husrummet och sjukdomarna.
Samtidigt är jag också Inget här, för emedan jag lever stilla och rofyllt i min värld, pågår världen utanför att diskutera med sig själv om jag och min värld verkligen ska fortsätta med sin resultatlösa existens.
Ingen hjälper den min värld, förutom världaltet.
Här är jag Ingenting, för vad vore min värld, utan Verkligheten? Jag är på inget sätt upphovsman till min värld, och jag är inte säker på vem som egentligen är det. Någon gång i tidernas begynnelse föddes någon som skulle komma att bli min urfader, och miljontals år senare föddes jag. 44h av förlossning, och före dess en herrejävlans massa år.
Jag är Allt och Intet, och det är precis så jag vill ha det.
Där ute i Verkligheten är jag Mellan och Lite. Åh, så trisst och lagom.
Därför ber jag Er nu, moder och fader, att sluta läsa min webblog. Det här är min värld, sluta att analysera och förstöra den. Den är skapad för mig och för mina vänner Främlingarna, en sympatisk samling med vänner som inte gör mig förnär med kommentarer eller efterdyningar. Jag älskar dem, de är min stumma publik. Ni pratar under min föreställning, men det gör inte att jag älskar er mindre för det. Jag endast ber er att sluta läsa min webblog. Av ärliga och praktiska skäl flyttar jag den inte till annan domän, utan ger er en chans att helt enkelt sluta.
Tack Minda för bilden
Sure Baby Yes
Jag kommer blogga snart. Jag är liksom inne i en övergångsprocess, vet varken in eller ut.
Jag vet vart jag vill, och det är ut. Men kanske är det för att jag aldrig riktigt kom in, redan från början blev allt fel.
Senaste veckan har jag kommit In, det tackar jag alla Inblandade för.
Men förringa inte på något sätt min önkan att komma Ut, bara därför.
För övrigt så går skolan bra. Livet liksom flyter på, men som i en gråzon. Allt har substans, och en kletig sådan. Kletig på det sättet att när jag lägger handen på det, så får den inget grepp. Glider av. Grått och kallt. Jag längtar till våren, till då man kan drömma sig bort. För våren ser likadan ut överallt, medan den svenska vintern är isande unik för just Sverige.
Jag längtar efter de rosa träden i Kungsträdgården, efter att de varma vårvindarna ska viska sina löften nerför gatorna på Söder. Jag längtar efter att få hata solglasögon, efter att få möta den första vårmorgonens gräsdoftande dagg. Eller kanske är det gräset som doftar av dagg, inte tvärt om.
Hursomhelst så längtar jag Bort, Ut. Ut ur den kalla bubbla som Shakespeare skapat (!), ut ur de sömnlösa nätter då jag brottas med beslutet om vädringsfönstret ska vara öppet eller stängt. Bort och Iväg.
Att leva i en svart moleskinsbeklädd bok bekommer mig inte.
(Ju lättare det går för mig att skriva, ju sämre mår jag.
Ack, den plågade poetens obligatoriska vånda)
Tack Agnes för lånet av bilden.
Och jag var lycklig. Är? Ja(g).
Jag vet vart jag vill, och det är ut. Men kanske är det för att jag aldrig riktigt kom in, redan från början blev allt fel.
Senaste veckan har jag kommit In, det tackar jag alla Inblandade för.
Men förringa inte på något sätt min önkan att komma Ut, bara därför.
För övrigt så går skolan bra. Livet liksom flyter på, men som i en gråzon. Allt har substans, och en kletig sådan. Kletig på det sättet att när jag lägger handen på det, så får den inget grepp. Glider av. Grått och kallt. Jag längtar till våren, till då man kan drömma sig bort. För våren ser likadan ut överallt, medan den svenska vintern är isande unik för just Sverige.
Jag längtar efter de rosa träden i Kungsträdgården, efter att de varma vårvindarna ska viska sina löften nerför gatorna på Söder. Jag längtar efter att få hata solglasögon, efter att få möta den första vårmorgonens gräsdoftande dagg. Eller kanske är det gräset som doftar av dagg, inte tvärt om.
Hursomhelst så längtar jag Bort, Ut. Ut ur den kalla bubbla som Shakespeare skapat (!), ut ur de sömnlösa nätter då jag brottas med beslutet om vädringsfönstret ska vara öppet eller stängt. Bort och Iväg.
Att leva i en svart moleskinsbeklädd bok bekommer mig inte.
(Ju lättare det går för mig att skriva, ju sämre mår jag.
Ack, den plågade poetens obligatoriska vånda)
Tack Agnes för lånet av bilden.
Och jag var lycklig. Är? Ja(g).
Jag lovade dig ett hyllningstal, så skratta inte nu
Grattis Miss M på din bemärkelsedag (som visserligen är imorgon, men imorgon tar Hell-man livet av mig). Sjutton år, va? Häftigt. Jag vill dra mig till minnes en Håkan Hellströmlåt som spelades på repeat hemma i mitt rum under några av mina yngre år - en låt kallad just "Vi två, Sjutton år".
"Vi är förlorade, vi två, sen vi var 17 år
Och dom säger bla, bla, bla, bla
Du fattar ingenting
Och du svarar cha, cha, cha, cha
Ni får mig vart ni vill"
Men jag tycker verkligen inte att den texten passar in på dig, Miss M. Dels för att vi inte är två om att vara sjutton, då jag fortfarande sitter kvar vid den generande åldern sexton. Pinsamt, fram till i juli.
Dels för att du förstår något så otroligt mycket, mer än vad du själv tror. Hjärnkramp hos Hell-man, men vem har inte det.
Nej, vad jag tycker är vackert med dig (en av alla de saker, d.v.s.) är att du har två ärr på ögonlocken. Du förtklarade någon gång att du föddes utan muskler i ögonlocken (rätta mig om jag har fel), så de var tvugna att operera in sådana.
Varför jag tar upp det här är för att jag tycker att det är en så vacker paradox, att du föddes med ögonen stängda, men är idag den mest klarsynta människan jag känner.
Du förstår visst, vilket motsäger texten.
"Ni får mig vart ni vill" - ja, det är ju inte du för fem öre. Du är det mest självständiga unga dam jag känner. Det är du som håller i tyglarna, vad som än händer. Det har du visat i och med Tefnut (hoppas att jag stavade det rätt), benhinneinflamationer, stress, hantering av det motsatta könet och mycket, mycket mer.
Sen är ju varken du eller jag förlorade. Även om det finns människor som lägger sig i våra val av självdestruktion, men de har fel. Vi är inte förlorade. Vi är sjutton år (snart).
Men jag hittade en ny låt, en låt som kanske passar bättre in på dig än vad Håkan någonsin gjorde.
Veronica Maggios "17 år", och därför tänker jag nu dra ett citat ur just denne text:
Sen jag var 17 år
17 år i staden där jag växte upp och så
Märker du hur fort det går
Och jag var 17 år ville inte va den
Som blev kvar
Jag känner att du vill iväg, det vill jag med. Vi pratade ju om det under en annan Khanjantimme, och du sa att du skulle dansa om du slapp skolan. Jag sa att jag skulle plugga på Universitetet. Nåväl, vi får väl se hur det går med mina studier, hos Hell-man är jag ju redan körd. Från och med imorgon.
Så jag vet att du vill iväg. Jag önskar att du inte gör som Maggios nästkommande textrader;
Jag minns det än idag
En vattenfestival
Minns att ingen ville åka hem
Jag skulle utomlands
Jag bytte efternamn
Och jag blev en av dom som aldrig kommit hem
...och lämnar mig ensam i kalla Sverige med mina kalla tankar.
Jag må vara klumpig och ovig, men även sådana personer behöver värme. Jag behöver dig, o förföriske dansör.
(Tack för lånet av bilden Gabriella, och för lokalen Agnes)
Det var i början, och jag tyckte att du var konstig. Jag (t.v.) Nea (bakom mig) och du (t.h.)
Grattis på födelsedagen vännen. Biz.
The Life Pursuit
Varför är jag den enda som flyr klassrummet när läraren tillkännager att vi har rätt till en tio minuter lång rast?
Det var inte min mening att Ni skulle börja oroa Er för mitt välbefinnande här på Södra. Jag trivs alldeles utmärkt. Men ibland kommer de dagar då man inte mår lika bra, då livets dansgolv har taggar. Igår var en sådan dag.
Men visst var det lite spännande? Att känna något alltså. Vad kände Ni, berätta. Ni måste ju ha känt någonting, reaktionen var ju ganska synlig. Och verbal. Så berätta, vad kände ni och hur kändes det att känna något?
Det var inte min mening att Ni skulle börja oroa Er för mitt välbefinnande här på Södra. Jag trivs alldeles utmärkt. Men ibland kommer de dagar då man inte mår lika bra, då livets dansgolv har taggar. Igår var en sådan dag.
Men visst var det lite spännande? Att känna något alltså. Vad kände Ni, berätta. Ni måste ju ha känt någonting, reaktionen var ju ganska synlig. Och verbal. Så berätta, vad kände ni och hur kändes det att känna något?
To be ended
Engelska lektion och jag orkar inte mer.
Förlåt kamrater, men nu säljer jag ut er till cyberrymdens befolkning.
Jag älskar min klass, tro inte annat. Men idag när jag blickade ut över klassrummets alla invånare, kände jag ett sting av sorg. Jag ser inte mig själv någonstans. I ingens reflektion ser jag en skugga av mig själv, i ingens tankar driver mitt namn för vinden. Överallt och ingentans lyser min frånvaro blekt. Orkar jag?
Jag vet att jag är älskad, och ni ska veta att era känslor är besvarade. Jag känner mig inte missgynnad på något sätt. Kanske är det skolväsendet i sig som inte passar mig, kanske är det världen som inte har plats för mig.
Jag söker efter mig själv, efter något slags absolut Jag. Men inget finns att hitta på Södra Latin, jag känner inte att jag har något att hämta här.
Det här inlägget kräver en ursäkt till mina kamrater. Jag behöver inga kramar som säger "Du passar visst in här", de får mig inte att älska Er mer. Den kärlek som ligger i varje steg ni tar, säger nog.
Jag skulle gå genom eld för er, jag skulle bestiga berg.
Problemet är att haken. Jag har hakat upp mig på att det här inte är allt, jag ser ner på mig själv. Gymnasiet är ingenting, och jag önskar att jag inte såg det. Då skulle jag kunna vara mer här. Problem som uppkommande prov och om Kung Wester är bra eller dålig pedagog, bekommer mig inte. För jag kan inte se det. Det är som om gymnasiet är en sjabbig glasruta som skiljer mig från Resten. Jag ser genom glaset, ser det mer som en störning, att jag inte kan se Det Utanför kristallklart. Men efter ett tag ser jag inte smutset längre, jag ser endast Det Bortom.
Därför kan jag inte bli arg över resultatet från matematikprovet, därför orkar jag inte engagera mig i intriger och kärleksdraman. Kanske borde jag. Kanske borde jag sälja mig själv, såsom jag säljer Er nu.
Jag förstår om det inte finns några kramar eller hälsningsfraser att hämta imorgon.
Det är endast mig själv jag ser ner på.
Förlåt kamrater, men nu säljer jag ut er till cyberrymdens befolkning.
Jag älskar min klass, tro inte annat. Men idag när jag blickade ut över klassrummets alla invånare, kände jag ett sting av sorg. Jag ser inte mig själv någonstans. I ingens reflektion ser jag en skugga av mig själv, i ingens tankar driver mitt namn för vinden. Överallt och ingentans lyser min frånvaro blekt. Orkar jag?
Jag vet att jag är älskad, och ni ska veta att era känslor är besvarade. Jag känner mig inte missgynnad på något sätt. Kanske är det skolväsendet i sig som inte passar mig, kanske är det världen som inte har plats för mig.
Jag söker efter mig själv, efter något slags absolut Jag. Men inget finns att hitta på Södra Latin, jag känner inte att jag har något att hämta här.
Det här inlägget kräver en ursäkt till mina kamrater. Jag behöver inga kramar som säger "Du passar visst in här", de får mig inte att älska Er mer. Den kärlek som ligger i varje steg ni tar, säger nog.
Jag skulle gå genom eld för er, jag skulle bestiga berg.
Problemet är att haken. Jag har hakat upp mig på att det här inte är allt, jag ser ner på mig själv. Gymnasiet är ingenting, och jag önskar att jag inte såg det. Då skulle jag kunna vara mer här. Problem som uppkommande prov och om Kung Wester är bra eller dålig pedagog, bekommer mig inte. För jag kan inte se det. Det är som om gymnasiet är en sjabbig glasruta som skiljer mig från Resten. Jag ser genom glaset, ser det mer som en störning, att jag inte kan se Det Utanför kristallklart. Men efter ett tag ser jag inte smutset längre, jag ser endast Det Bortom.
Därför kan jag inte bli arg över resultatet från matematikprovet, därför orkar jag inte engagera mig i intriger och kärleksdraman. Kanske borde jag. Kanske borde jag sälja mig själv, såsom jag säljer Er nu.
Jag förstår om det inte finns några kramar eller hälsningsfraser att hämta imorgon.
Det är endast mig själv jag ser ner på.
