Den Lysande Teatern

Engelska lektion och jag orkar inte mer.



Förlåt kamrater, men nu säljer jag ut er till cyberrymdens befolkning.

Jag älskar min klass, tro inte annat. Men idag när jag blickade ut över klassrummets alla invånare, kände jag ett sting av sorg. Jag ser inte mig själv någonstans. I ingens reflektion ser jag en skugga av mig själv, i ingens tankar driver mitt namn för vinden. Överallt och ingentans lyser min frånvaro blekt. Orkar jag?

Jag vet att jag är älskad, och ni ska veta att era känslor är besvarade. Jag känner mig inte missgynnad på något sätt. Kanske är det skolväsendet i sig som inte passar mig, kanske är det världen som inte har plats för mig.
Jag söker efter mig själv, efter något slags absolut Jag. Men inget finns att hitta på Södra Latin, jag känner inte att jag har något att hämta här.

Det här inlägget kräver en ursäkt till mina kamrater. Jag behöver inga kramar som säger "Du passar visst in här", de får mig inte att älska Er mer. Den kärlek som ligger i varje steg ni tar, säger nog.
Jag skulle gå genom eld för er, jag skulle bestiga berg.

Problemet är att haken. Jag har hakat upp mig på att det här inte är allt, jag ser ner på mig själv. Gymnasiet är ingenting, och jag önskar att jag inte såg det. Då skulle jag kunna vara mer här. Problem som uppkommande prov och om Kung Wester är bra eller dålig pedagog, bekommer mig inte. För jag kan inte se det. Det är som om gymnasiet är en sjabbig glasruta som skiljer mig från Resten. Jag ser genom glaset, ser det mer som en störning, att jag inte kan se Det Utanför kristallklart. Men efter ett tag ser jag inte smutset längre, jag ser endast Det Bortom.

Därför kan jag inte bli arg över resultatet från matematikprovet, därför orkar jag inte engagera mig i intriger och kärleksdraman. Kanske borde jag. Kanske borde jag sälja mig själv, såsom jag säljer Er nu.

Jag förstår om det inte finns några kramar eller hälsningsfraser att hämta imorgon.
Det är endast mig själv jag ser ner på.