Kära mor och far
Kännedomen om att släktingar till mig följer detta fatala försök av ett utvik/dagbok,
hämnar min annars så mästerliga kreaktivitet.
Så sluta. Är ni snälla.
Puss, älskar er.
(Detta gäller alltså endast mina föräldrar, och möjligtiv far- och morföräldrar. Jag vore ju korkad om jag bad resten av er läsare att sluta. Och korkad är jag ju inte.... öh....)
Ålderskonspirationen bakom CSN
CSN's syfte och mål är att få oss unga människor att inse hur nyckfullt och snabbt våra liv är. Hur gamla vi håller på att bli. Hur snabbt livet susar förbi, och när vi äntligen tror att vi fått fatt på det, så glider det undan igen - dolt av en hög med att göra-listor och alltför lite tid.
Och den där vinstgrejen; Nu kan du vinna en New York-resa/ 8 200paket nudlar/2 000musiknedladdningar/en termins studielån för 24 600kr... Fail. Enda anledningen till att de annonserar ut denna vinstchans (fast den finns ju inte på riktigt, det är bara en del av denna onda konspiration) är för att vi ska se alla chanser i livet som vi går misste om. Jag hade kunnat flyga till New York, jag hade kunnat leva ett bohemiskt studentliv, jag hade kunnat plugga och bli något... Men nej. Det fanns inte tid. Men däremot fanns CSN där, just to rub it in my face.
Jag panikar inför framtiden. Jag vill inte växa upp!
Jag för dryga 1,5år sedan - snäll och stillasittande. Typ.
Jag idag. Visserligen en godisklubbpinne (hihi) - but you get the picture.
VAD HÄNDE?
Ultima ratio
Tänkt att universum är en stor bassäng, som vi ska fylla med vatten. Alla dessa små H2O molekyler är vi, 6,6 miljarder människor som bor på Jorden. För att inte glömma alla djur och naturunder, som också har ett syfte med livet. Allt levande vars liv (för träd har också ett liv) är påväg någonstans, har en liten H2O molekyl som symboliserar deras väsen och detta "öde". För en endaste liten molkeyl är ju denna bassäng gigantisk, men om man börjar fylla... Ja, det kommer ju inte få plats!
Förstår ni? Det kan inte finnas något sådant som ett öde, för det skulle inte få plats i Universum! Precis som Universum inte skulle kunna vara oändligt, but don't get me started där, för jag kan hålla på i timmar och diskutera Universum och dess omöjliga existens.
Nu ger jag upp diskussionen, kommer någon på fler argument ang. öden, så vinner ni.
"Vi släpper aldrig taget"
Fånigt, jag fastnade framför Martin Svenssons låt "VM guld 2002" (därav rubriken till detta inlägg) - en låt som han skrev när han var hela Sveriges stereotypa idol. Innan Nina, innan det hyfsat omfattande genrebytet. Från "Du är så (Yeah Yeah, Wow Wow)" till "Måndagsfolket" och "Mitt namn var Elton Persson" (sistnämnda är Martins debutbok, en skönlitterär kvasidramatisk självbiografi. Ja, den är både skönlitterär och självbiografisk.)
Vi utvecklas, förändras, blir klokare, växer upp. Tyvärr. Men det är en utveckling som vi är skyldiga oss själva. Hur skulle det så ut om hela svenska folket hade samma erfaranhet och visdom som en 13årig Café String-anhängare?
Men vi bör och ska aldrig släppa det vi utvecklas från. Jag hoppas innerligt att det bor en liten osäker tonåring i alla ekonomer, TV-hallåare, journalister, programmerare o.s.v. Spinn vidare på valfria yrken. För herrejävlar, vad tråkiga vi skulle vara annars. Vuxna utan någon som helst aning om vad tonårsliv innebär skrämmer mig.
Att växa upp, skrämmer mig. Jag och William kom igår fram till att vi fyller sjutton nästa år. Fanihelvete! Jag vågar inte, jag vill inte växa upp. Jag vill för all framtid vara obekväm och oberoende, naiv och inbillnings-självsäker. För det är allt jag känner till. Plus att vuxna kan vara tråkiga. ÄR tråkiga. Kommer jag bli tråkig? Eller har det redan hänt?!
Hittade ett trallpunkband från 1996 på Youtube, Kranium heter de. En av bandmedlemmarna hade kommenterat videon med "Vem har lagt upp denna låt här? Mitt gamla band detta:P" - när tog 1996 slut?
När blev nutid, ens allt, till luddiga minnen från mer än 10år sen?
Framtiden skrämmer mig. Tänk om apokalypsen inträffar 2060, precis som Isaac Newton förutspådde? Eller - oh huga mig, hemska tanke - tänk om jag fortfarande bor på Lidingö om 20år, sitter fast i ett kök med björkluckor och undrar vad fan som hände med mitt liv?
Igår var allt möjligt, jag spenderade tid med en av de viktigaste människorna i mitt liv (bli inte rädd nu, herr William). Igår lös våra ögon av hopp om framtiden, av skoltrötthet och tankar om utlandsplaner. Jag vill inte tappa det, jag vill inte tappa min luddiga tonårsverklighet.
Hihihi
Jag bor i ett råtthål! Eller ja, alltså, om jag är råttan. Jag har inga riktiga råttor.
Men en massa mentala råttor. Ni vet. Har inte ni också det? Är jag inte frisk?
Det är så pass stökigt i mitt rum, att jag tappade bort min kamera när jag la den på sängen. Det var inte det att jag glömde bort att jag hade lagt den på sängen, det var att jag hade glömt VAR på sängen som jag hade lagt den... Förstår ni nu?
Lite roligt, så länge det är stökigt hemma så gör jag inget dumt. Jag leker varken myto- eller pyroman (bli inte rädda nu, pyromani ligger i släkten. Och släkten sitter i Sveriges ledning. Hihihi - som sagt, ingen anledning att oroa sig) sålänge mitt rum är mitt projekt.
Det sägs att personer som pedantiskt städar sina hem, har problem i sitt känsloliv. Och personer som har alltför stökigt hem så har den absolut problem (det finns ju systerprogram till Städtanterna i fler länder än vad det finns TV-apparater). Varför är vi så besatta över att diagnotisera alla andra?
Stökigt hem?
Du är sjuk.
Rent hem?
Du är sjuk.
Vi måste alla diagnotiseras! Nu! Tänk vad som kan hända annars... Vi kanske blir förgiftade av för mycket diskmedel! Dammsugarna kanske försöker avsätta vår sedan länge fungerande monarki! Torktumlarmedlet kanske hinner ta över världen!
Jag tror vi känner en viss trygghet i att diagnotsera andra. Om jag kan se att du är sjuk, så måste ju jag vara frisk, eftersom jag kan se det. Alltså diagnotiserar vi, antecknar, botar, placerar i fack och så vidare, tills dess att all sjukdom och abnormalitet är raderad från denna jord.
Jag gillar abnormaliteter, som ni kanske märkt. Jag tycker att vi alla borde vara mer onormala.
Mitt nyårslöfte 2009 - göra befolkningen på Tellus mer onormal. Join me.
That'll do Meg.
Författartipps: Hjalmar Söderberg
En helt obegripligt fenomenal författare, som satt berättelser som Doktor Glas och Förvillelser på print. Hans levande sätt att beskriva färger, känslor och personer är helt otrolig. Läs:
Detta var alltså en hyllning (?) alt. beskrivning av färgen grön.
Detta var ett av mina mer träaktiga inlägg.
Har jag blivit tråkig? (välkommen till gymnasiet...)
På 2300år - Intet nytt
Filosofen Platon fick en dag en snilleblixt. Sätt er runt mig nu barn, så ska jag förtälja sagan för er.
"Enligt idéläran är "verkligheten" (det som kan uppfattas av sinnena, även kallad sinnesvärlden) ej verklig utan endast en skenbild av tillvaron. Den existerar endast på grund av de ofullkomliga kunskapsorgan som sinnena är.
Tillvaron som däremot är verklig, oföränderlig och sann, är idévärlden. En värld som icke existerar i tid och rum (ty då skulle den vara föränderlig). När vi således ser till exempel en häst får de sinnliga intrycken oss att erinra oss om den ursprungliga kunskapen - hästens idé. I ett slutgiltigt led menade Platon därtill att alla idéer leder tillbaka till en samlad uridé; som rymmer alla andra idéer och därmed ses som allra godast och allra mest sann. Den rörelse vi ser i sinnevärlden betraktades därmed som illusioner; eftersom idévärlden, det egentligt sanna, ligger bortom tid och rum, och undgår att underkastas temporaliteten."
Matrix, 300år f. Kr.
Vad är verkligheten? Sinnesvärlden, där min PC Acer, som ligger i mitt knä, ingår. Där stolen jag sitter på är gjord av svart stål. Förstå hur fullkomlig världen skulle vara om vi kunde se allt (förutsatt att gubben Platon hade rätt alltså).
Å andra sidan skulle vi nog förblindas av perfektion.
Ungefär som att titta in i solen. Tänk hur perfekt den är egentligen - så perfekt i sin bristfällighet. Ett gigantiskt moln av väte som ger liv åt miljonermiljardtals av livsformer. Slutligen så ser vi bara fläckar på hornhinnan, som bildas av att titta för länge in i denna fulländade gasboll.
Eller som att titta på en annan människa. Vi är alla så vackra att vi förblindas av varandras perfektion, vilket slutar med att vi bara ser ytan, det bortskavda och nedslitna. Vi är för vackra för att synas. För skulle alla blomma ut i sin mest utsökta prakt, skulle jorden och The Milky Way vara alldeles för små för oss. Vi skulle implodera och bli det vi är nu - fängslade, men ack så lyckliga
- ty vi dårar inte känner till något annat.
Patriot rakt in i hjärtat
Jahaja, jag har alltså blivit Utmanad. Inte så mycket "Fångarna på Slottet" som jag hoppades på, men en trevlig utmaning. Jag ska försöka ta utmaningen på ett seriöst och moget sätt, och håller tummarna för att ni inte kommer somna mitt i fråga två, vilken verkar vara den mest intressanta och fantasi-eggande.
Regler: Svara på alla frågor nedan, välj ut fyra personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar och be dem läsa din. Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen.
1. Vilken mat äter du ofta?
Skolmat. Varför? För att det är så fantastiskt god, smaklökarna orgasmerar av lycka... Hihihi.
2. När du är på kalas, är du den personen som sitter eller hjälper du till att duka av?
På min mammas uppmaning sköter jag alltid disken, vart vi än äter. Inte på restaurang då, det skulle vara lite konstigt. Men annars så. Jag är så lycklig över min livsuppgift! (hihi)
3. Var sitter du helst när du bloggar?
Haha, vilken fråga! "Jag brukar hänga uppochner i mitt vardagsrum och skriva med min svans".
4. Köper du ofta triss?
NEJ. Jag vägrar stödja företag som har tagit så många människors liv! Efter att ha jobbat på en mack i 4veckor, och sett dessa galna katt-tanter kommer in, dag efter dag, och spenderar åtskilliga 100-lappar på triss och keno, V75 o.s.v.
5. Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
Marocko, när jag var liten. Kulturkrocken mellan smällfeta svenskar och svältande vattenmän fascinerade mig.
6. Vilken TV-kanal tittar du på mest?
Jag tittar inte på TV! Ha! Det här måste varit världshistoriens tråkigaste svarsblankett att läsa! Att fylla i var den ganska skaplig.
Nu utmanar jag:
http://nioetta.blogg.se
http://lifeoflowlow.blogg.se
http://petracharlotte.blogg.se
Detta gör jag för att vara patriotisk gentemot bloggsfären. (bilden med)
Kramar
Raskt och oförskräckt han går
Vet ni vilka jag beundrar? Bloggare som typ Blondinbella. (Sluta inte läsa, jag har en poäng här någonstans!) För att hon lever ut hela svenska folkets Linda Bengtzing Se mig, hör mig, rör mig!-dröm.
Jag kom och tänka på det på bussen imorse - hur folk kan stirra rakt fram i 20min, med avslappnade käkar och hängande axlar. Bussen och tunnelbanan verkar vara de två ställen då vi släpper alla föreställningar på att vara någon vi inte är. På bussen och i tuben gör det inget om vi inte syns. Eller om vi syns. Där lever vi i vårt egna lurviga huvud - om jag fick välja en plats där jag skulle kunna läsa folks tankar så skulle det vara på bussen.
Sophias tankar på bussen imorse: (Jag pratar alltså nu om mig själv i tredje person, då mina tankar är de enda som jag kan läsa för nu. Det blir mer spännande om jag låtsas att 'Sophia' är någon okänd person, vars inre funderingar jag mystiskt nog kan läsa) "Radio Dept. är bra. "Mitt namn var Elton Persson" är också bra, men fasen vad kvasiintelektuell. Jobbigt att alltid vara djup och..." OK, mina tankar imorse kanske inte var så spännande.
Men de var mina tankar - helt oberoende av omvärlden.
Vare sig vi vill det eller inte, så påverkas vi av vad folk tycker om oss. Det behöver inte vara folk i allmänhet, jag bryr mig inte om vad mina förra klasskamrater tänker om mig, och inte heller vad min granne tänker om mig, däremot är jag väldigt mån om vad mina farföräldrar och mina närmaste vänner tycker och tänker om mig. Kanske förställer jag mig lite när jag träffar dem, bara för att jag så gärna vill att de ska gilla mig för den jag är. Knäppt, va?
Annat är det med bloggare som t.ex. Blondinbella, denna 17åriga (?) tjej (? Haha, nej vad taskigt.) som tjänar pengar på att vara den som svenska folket älskar att hata dagligen. Hon ändrar inte på sig för fem öre, trots återkommande attacker på hennes möjligen bristande intellektuella inlägg eller fullkomligt ointressanta shoppingvanor. (Suck. Jag har misst alltför många vänner ner i Blondinbellas Hermésdoftande gap) Vi behöver fler som Blondinbella där ute! Som helt orädd kastar ut sin personlighet, med allas dess tråkigheter och knasigheter. Osminkat och naket.
Sen att det är så fruktansvärt ointressant och ickeverklighetsförankrat att läsa om hennes tråkiga liv, det är väl en annan sak. Men det är hennes liv, och livet är inte alltid fyllt med Seinfeldt-skämt och korrekt grammatik.
Vi behöver fler som är sig själva.
1995 / Radio Dept.
Lost and Found / Radio Dept.
OBS! VIKTIGT!
(Och detta kommer från någon som verkligen hatar dokumentärer. Jag somnar under Cosmonova.)
Dom tar upp problemet med gruvorna och dess förslavade arbetare - oftast bryter man coltan (som finns i mobilernas mikrosensorer) och guld (ja ni vet... Gult, glansande, förblindande, fördummande). Rebellsoldaterna som kontrollerar gruvorna och dess verksamhet våldtar arbetarnas fruar, döttrar, söner, spädbarn... Och inte bara våldtar, nej det räcker inte! Låt oss köra upp brinnande plastbitar och annat otyg i de stackars liven!
Notera att det här är första gången som jag faktiskt gråter när jag skriver ett inlägg. Jag är så jävla förbannad.
"So, tell me, who decides the prices for coltan?" frågar den vite reporten på stapplande franska.
Den ena coltanhandlaren börjar skratta hysteriskt, och förklarar mellan skrattattackerna; "Why, it's you! The white people! You, rich people, who buy the telephones! You set the prices, and you're the reason why we're still digging in these mines"
Som jag grät/gråter.
HJÄLP MIG NU, HJÄLP MIG ATT FÅ FOLK ATT REAGERA.
Vi såg Blood Diamond (som förresten är en värdelös film. Kom igen, hela fokuset ligger ju på det snygga, vita, amerikanska paret i förgrunden) - sen köpte folk rättvisemärkta stenar i ca 6månader. Men nu gäller det. Det har fanimig gått för långt.
Nu reagerar vi.
Någon som har ett förslag på hur?
Jag skulle så gärna vilja skrika, sådär lagom pubertalt och jobbigt: Bojkotta mobiltelefonbolagen! men det går ju inte! Världsekonomin är beroende av försäljning av diverse elektronikprylar. Där har vi en till pinsam sak - vi, mänskligheten, som en gång var den starkaste rasen (anatomiskt, det var så vi blev så sofistikerade som vi är idag) har blivit beroende av så små saker. Jag vill ju inte uppmuntra folk till en ny depression.
Vad ska jag göra?
(...det sista är lite till alla er som läst Hermia-monologen)
For good and for bad
Saker som är självklara för dig, är inte självklara för din granne. Jag är uppfostrad strikt, med bra bordskick och så Ni:ar jag äldre personer. Slå den du! Välkommen till mitt 1920tals liv. Det, blandat med vintage-kläder, och jag kommer bli självaste Jane Eyre. (Nej nej nej nej - ångesten kommer tillbaka. Kostymfilmer är inte min grej, inte hela "Var hälsad, jag lever på 1800talet, och nu skola jag promenera nerför flodens djupa tankegång")
Nåväl. Det trodde ni inte om mig va?
Defekter - defekter är sexiga. För det är till en större del defekterna som skiljer oss så mycket från mängden. Du kan knappast gått igenom samma sak som jag har gått igenom - men säkerligen har du gått igenom andra saker, som jag inte har en aning om hur och vad det är.
Tänk på oss som vintage-kläder (Oh, så "dagens outfit") med en historia, och när vi väl lämnas vidare så är det med största kärlek, och förhoppningar om att nästa vän kommer älska oss dubbelt så mycket som den tidigare. Love is in the air, honey.
Men vi är ändå lika värda - I can't push this point too hard - för fanimig om U.S.A.'s president George W. Bush skulle vara mer värd än ett västafrikanskt barn. Varken privat eller för samhället.
Du är inte värd mer än någon annan
Samtidigt som du är värd hela världen
Det finns flera av oss
Underbara klass, underbart underbara klass!
(Mitt vokabulär består alltså av två ord - med olika adjektivsböjningar)
Jag har slutit fred med blogg.se när det gäller att uppladda bilder, men
dessvärre sitter jag i skolan. Kan alltså inte leverera några nya bilder. Ikväll så.
Min klass är underbar och jag älskar den. Det finns fler av oss mentalt instabila!
Haha, ES1A är den moderna versionen av Beckomberga Sjukhus:)
Argh!
Nytt inlägg imorgon istället!
...It's gonna be a good one!
I blame the website, not my own lazyness:)
Snedtrippen fortsätter med Nina Rochelle
Cindys torterade leende
"Vi har signerat och godkänt
Dom förbundna ögonen
Vi är torterade leenden
Mitt emellan världskrigen
Jag har slängt mina sista hundralappar
På dom mobilfria samtalen
Men det e så dålig mottagning
I våra självförtroenden
Varför bär du Cindys torterde leende på dina läppar
Jag ligger med ditt avstånd till dig själv
Är inte ens nära det som jag vill ha
Och ändå har du inte ett enda plagg kvar att ta av
Jag har samlat ihop en hittelön
Till den som först kan hjälpa mig tillbaks
Förhandlar nu med väckarklockorna
Om att väcka upp den jag ville va
Varför bär jag Cindys torterade leende på mina läppar?"
Välkommen till fortsättningen på min snedtripp. En speciell William hittade mig i min mörkaste stund, och ledde med mig på en tripp till Nina Rochelles ljuva och nostalgiska ackord.
Jag kan faktiskt FYSISKT känna hur banden som har tryckt ihop mitt bröst under de senaste veckorna, månaderna, börjar lösas upp. Någon (The Big Guy? Jehova? Messias? Ismael? Gabriel, Raphael, Mikael, Uriel, Lucifer?) låter spännet lösas upp, hål för hål. Den är en underlig och livsbejakande känsla - hade jag varit religiös hade jag nog sagt att det var en sakral känsla. Men jag är inte så religiös av mig, mer nyfiken på alla möjliga slags ideologier.
Liten notis.
Hej
Idealen som vi alla lever efter är ganska sjuka. Att säga "alla" känns lite generaliserande, för vi lever säkert upp till olika ideal, beroende på vilken fas i livet som vi befinner oss i. Jag är till 80% säker på att en 20+ inte lever efter samma ideal som en 16+. Och de resterande 20% är för att jag är just 16+, och aldrig i mitt 16åriga liv vart 20+. Logiskt nog.
Det liv som jag levt i några veckor, månader, eller har det redan gått ett år? Det har det, fan. Sådan koll har jag! Ser ni, jag måste verkligen ändra på mig. Ändra, förändra, förbättra. Bli bättre, bra, som förut! Som tonåring i en förort till Stockholm har du en viss personlighet som du måste ha, en speciell livsstil som går emot Sveriges lagar och former. Även i den grupp av människor som jag brukade omgärda mig med, och jag umgicks ändå i den kretsen som ansågs vara "De som kan vara sig själva!" med ett utropstecken på slutet, ja. Ha! Sicken lögn.
Vad är det med mig? Med oss? Varför dras vi till den mörka sidan? Det är så lätt att flippa ur, så mycket enklare än att hamna rätt - radera ett misstag.
Impulser jobbar vi mycket med på teatern i skolan - vad är det första du tänker att du vill göra när du läser detta? Slänga datorn i golvet? - Gör det! Hoppa runt och göra apliknande ljud? - Be my guest! Klia dig på magen och ropa "Jag är djurens rättmätige konung, frukta mig, Lars Ohly!" - Snälla, följ din impuls.
Men vissa impulser ska man visst avstå från - I learned that the hard way. Den första gången Det erbjuds dig, och du tänker "Varför inte? Vad skadar det att testa?" Vad skadar det att testa? Skojar du eller? Skojar JAG eller? En gång är inte ingen gång - en gång är en gång, och flera tusendelars bortkastad tankeverksamhet för mycket. Det borde jag veta, jag om någon.
Det här inlägget är nog en slags självransakan, en självransakan som jag var tvungen att gå igenom. Göra officiell. Det borde vi - ni - alla nog göra, inofficiell eller på samma sätt som jag gör. Jag vet inte om det här inlägget ger er särskilt mycket, det är till stor del riktat internt, till undertecknad. Men jag hoppas att ni hittar ngt som ni kan njuta av, i det.
"Vi är förlorade, sen vi var sjutton år" - jag vill inte vara den Hellström sjunger om. (Ja, jag nostalgitrippar hemma. Man kanske kan kalla det för en snedtripp)
Men jag fann min räddning i ES1A. Innan min sjuttonde födelsedag.
All you need is love
Jag har precis blivit nollad. Ni vet, traditionen som nästan samtliga av Stockholms läns skolor håller fast vid. Förnedring, utpekning och fylla. Även ifall den här inte var alls så. Så underbart fantastiskt... Bra. Häftig, skulle jag nog vilja säga, men tyvärr så är jag inte 50+ och kan alltså inte säga det. Men coolt, så jävla coolt. (Var det mer tonårsprat?)
Åh, gemenskap. ES1a! och ES2a och ES3a såklart. Gud vad häftigt.
random bild på ett löv.
Jag vet inte vad jag ska döpa det här inlägget till.
For sale:
Children's shoes
Never worn
/Heminway
Är inte det en av de mest levande och välskrivna historier som ni någonsin läst?
Jag förstår er fullt om ni svarar nej, det är trots allt bara sex ord. Men det är sex ord av smärta, av historia och av kärlek. Och framför allt så är det sex ord av kärlek, och tusen oskrivna ord av ord som jag inte tror att man uppfunnit än.
Jag uppskattar det osagda ordet mer än det sagda. Samtidigt som jag tror att några av mina tidigare förhållanden (kan man kalla det för förhållanden när man är 16år? Barnromanser snarare. Det är ju inte som om det skulle hålla i verkliga livet. Satans fantasivärld skolan är.) har tagit slut alldeles för abrupt och tidigt, bara för att jag inte kunde höra de osagda orden.
En kram kan vara ett jag älskar dig. Ett uteblivet sms kan vara en annans ångestfyllda kväll, "Vad ska jag skriva? Jag vill inte shabbla bort det!". Eller kanske ett bevis på att hon/han tänker på dig, och litar på att du förstår det. En puss på kinden kan vara tusen tankar som virvlar runt, alla som har med dig att göra.
Och ett hejdå kan vara ett hejdå, jag låter dig gå.
Tystnad.
Tagning.
Flyg, blyga svenska fluga, flyg!
Jag ber å det ödmjukaste om ursäkt för mitt tidigare inlägg
som var ofärdigt och tämligen mesigt.
NEJ!
Jag gör alltid så, ber om ursäkt för ett sms, ett blogginlägg, en reflektion. Varför? Är det min mesiga svenska personlighet som gör att jag inte vill utmärka mig, inte vill sticka ut genom att vara ledsen, desperat, fundersam?
Är jag ensam med det här problemet?
Kanske borde man ha en stödgrupp för sådana som mig. Anonyma Ursäkts Givare. Anonyma Mes Svenskar. AMS. Nejmen ursch så hemsk, tänk om någon misstar oss för Arbetsförmedlingen? ...stackars Arbetsförmedlingen i sådana fall. Ingen skulle våga gå dit, "Oj, förlåt, ursäkta mig. Kan det kanske, typ, finnas ett jobb här för mig? För jag är arbetslös. Förlåt! Det var inte min mening att bli arbetslös. Om det skapar för stora problem för er, så kan jag leva på gatan, det är OK." - eller så skulle de få ovanstående klienter. Yay, vill du anställa denna sökande?
Vi är ganska tragiska, vi svenskar. Gå vilken gata som helst upp i Stockholm, och du kommer känna dig som den enda människan i världen. Inte ett enda ögonpar, och går du in i någon så får du "mummelmummel" till svar.
Mummelmummelmummel betyder egentligen: "Jag ser dig inte, du existerar inte i min bubbla, och pratar jag inte med dig kanske jag kan låtsas att du egentligen är ett fantasifoster."
Step up, Swedish nation
Let's sparkle up your population
Let's bump into people on the street
Let's get passioned and feel the heat
Oh, I rime so prettily.
Hjärta vs. Smärta (hjärna)
Av hjärnans fulla kapacitet använder vi drygt 4%. Och varje dag stoppar vi i oss mer och mer onyttigt fett, som lägger sig som ett pansar runt våra tickande, livsfyllda hjärtan. Kan det vara därför vi är så distanserade från allt som är för mjukt och älskvärt för att tränga igenom vårt fett-pansar?
Tänker du med hjärtat tycker folk att du är naiv.
A) "Mat åt alla hungriga, vi löser det genom att spara in pengar på mindre bilkörande!"
B) "Men..! Du måste ju själv fatta att det inte funkar. Ska du tvinga en hel nation att inte köra bil? Sätta upp gränser, vilka som får och vilka som inte får? Så funkar inte världen!"
Person A tänker med hjärtat
Person B tänker med hjärnan
Det är inget fel på att tänka med hjärtat. Det är bättre att tänka med hjärtat än med hjärnan. Det gör inte lika ont, och oftast är folk som tänker med hjärtat mer realistiska och verklighetsförankrade än folk som tänker med hjärnan, då hjärt-personer ser möjligheter, där hjärn-personer ser ett hinder. Jag älskar människor som tänker med hjärtat, de är generellt mer vänliga och klokare än folk som tänker med hjärnan.
Att tänka med hjärnan är tråkigt, och det gör ont. När du TROR att du inser att något är omöjligt, bryr du dig inte om att faktiskt känna efter: Är det trots allt värt att försöka? Kan det fungera? Och om det inte fungerar, är det så hemskt? Det gör så ont, så ont ont ont, när du tror att du kommit på något ogenomförbart. Är det så, så är det så.
Vi behöver fler politiker i den svenska regeringen som tänker med hjärtat. Jag skulle vilja säga att en politiker som Gudrun Schyman tänker med både hjärta och hjärna. Säga vad man vill om hennes politik, men det är min åsikt om henne som politiker. Barbro Westerholm (fp) är en annan politiker som tänker med hjärta och hjärna.
Jag måste tyvärr säga att jag tänker med hjärnan, vilket är inkapslande och 96% midre effektivt än att tänka med hjärtat. Min vän Rebecka, som jag precis träffade i Centrum, är en typisk person som tänker med hjärtat.
YOU GO GALFRIEND, in i regeringen med dig!
I'm having a bit of a crisis
This is how much I care about mammas försök att få mig att städa mitt rum.
Oh just det, jag har klippt mig.
Imorgon får ni bra inlägg igen, jag är lite ringrostig efter helgens icke-händelser.
Japp, det är rätt, Sophia har inte gjort ett skit den här helgen. Suttit hemma och samlat navelludd. Typ. Nej, det låter alltför osannolikt för att vara mig. Och alltför roligt. Jag har sprungit tio varv runt huset med småttingarna - WOHO! :)
Vi ses imorgon, OK?
Älskar er för att ni fortsätter läsa min blogg, trots min nuvarande icke-effektiva tillstånd.
