Den Lysande Teatern

Filosofen Platon fick en dag en snilleblixt. Sätt er runt mig nu barn, så ska jag förtälja sagan för er.

"Enligt idéläran är "verkligheten" (det som kan uppfattas av sinnena, även kallad sinnesvärlden) ej verklig utan endast en skenbild av tillvaron. Den existerar endast på grund av de ofullkomliga kunskapsorgan som sinnena är.
Tillvaron som däremot är verklig, oföränderlig och sann, är idévärlden. En värld som icke existerar i tid och rum (ty då skulle den vara föränderlig). När vi således ser till exempel en häst får de sinnliga intrycken oss att erinra oss om den ursprungliga kunskapen - hästens idé. I ett slutgiltigt led menade Platon därtill att alla idéer leder tillbaka till en samlad uridé; som rymmer alla andra idéer och därmed ses som allra godast och allra mest sann. Den rörelse vi ser i sinnevärlden betraktades därmed som illusioner; eftersom idévärlden, det egentligt sanna, ligger bortom tid och rum, och undgår att underkastas temporaliteten."

Matrix, 300år f. Kr.

Vad är verkligheten? Sinnesvärlden, där min PC Acer, som ligger i mitt knä, ingår. Där stolen jag sitter på är gjord av svart stål. Förstå hur fullkomlig världen skulle vara om vi kunde se allt (förutsatt att gubben Platon hade rätt alltså).
Å andra sidan skulle vi nog förblindas av perfektion.

Ungefär som att titta in i solen. Tänk hur perfekt den är egentligen - så perfekt i sin bristfällighet. Ett gigantiskt moln av väte som ger liv åt miljonermiljardtals av livsformer. Slutligen så ser vi bara fläckar på hornhinnan, som bildas av att titta för länge in i denna fulländade gasboll.

Eller som att titta på en annan människa. Vi är alla så vackra att vi förblindas av varandras perfektion, vilket slutar med att vi bara ser ytan, det bortskavda och nedslitna. Vi är för vackra för att synas. För skulle alla blomma ut i sin mest utsökta prakt, skulle jorden och The Milky Way vara alldeles för små för oss. Vi skulle implodera och bli det vi är nu - fängslade, men ack så lyckliga
- ty vi dårar inte känner till något annat.