Burn Baby, Burn
Swing low, Sweet chariot
Coming for to carry me home
Landsort
Blubedibläbb. Jag ska parta ikväll. Supa bort min sorg, ni vet. Nej usch, så pubertalt och... Töntigt det lät. Men jag är på partyhumör. Love is never easy, love is never smooth. Love is like a aching problem in your tooth. That infects your youth. Nödrimm-allert! Haha. Kan ni komma på ngt mer som rimmar på det? And... (rimmar "spicy" på "easy"? Nej...) surprises you like a beach so breazy. Åh, jag ska nog inte hoppas för mkt på att få jobb på Gröna Lunds rimmstuga i jul. Fasen. Puss och kram. Mitt mål ikväll är att må dåligt imorgon. Party!
"You don't know if you're at a good party, until you pass out. Therefor, you may never know if you really are at a good party, cos you wont remember anythin the day after, because of the passing out." Full jänkare som jag träffade på en fest. Han har en poäng, men jag vet inte om det är en bra sådan. Puss. Igen.
Störd. Funktion.
Lite. Kul. Kanske.
Yours truly, Sophia
Till Eder tjänst. Hoppas innerligen att min blogg fröjdar Eder ögon samt Eder öron.
Tyvärr kommer det nog bli ett smärre uppehåll i mitt bloggande, tills på måndag
åtminstone. Ska in till Stockholm (bor och jobbar där min pappa bor just nu,
ca 2h utanför Sthlm med buss) och pussa på pojkvännen min, som jag inte
träffat på 2veckor. Jag saknar honom så mycket. Ni vet när man har drömt en alldeles
sagolik dröm, men man kan inte komma ihåg vad det handlar om? Det enda som har
etsat sig fast i ens minne är att den var helt underbar - så känns det. Det var så länge
sedan jag träffade Joel, att mina minnen känns fånigt härliga, som om dom inte var sanna.
Eder tillgivne: Sophia M.
Sten och Rulla! (Rock and Roll!)
Det var det meddelandet som jag antecknat ner åt mig själv i hyfsat berusat tillstånd, i min dagbok. Ingen förklaring, och ingen mening som kunde kopplas til varför jag skrev det. Men är inte tonåren ljuva? Du kan göra vad du vill - du är inte för stor för att festa hela natten, och inte för liten för att bli insläppt på klubbar. Trotts att det egentligen är 2år tills du får gå dit. Menmen. Du är en orm i tonåren, smakar dig fram, slingrar dig runt i samhällets frågeställningar och regler.
Dina misstag går att rättförklara. Vare sig det är att du däckade efter en fest, vill vara barn igen och bli kliad på ryggen, eller visa dig cool och röka - ännu coolare om du låter bli att hosta - så är det OK. Du är tonåring. Det löser sig oftast. Jag har nog aldrig varit så mycket tonåring som den här sommaren - Sweet Sixteen som jänkarna säger. Det gäller bara att inse sina misstag. Det var först jag träffade Max faster, 55år, som jag tänkte efter: "Rökning, fan... Kanske inte så smart egentligen" Till historien hör att Max faster ser ut att vara dryga 70år. Rökning, för mycket sol och för lite... Allt som är nyttigt, ger det resultatet. Ser du, det löser sig i tonåren. Var inte rädd, lilla mamma. Jag kommer klara mig. Det kommer dom flesta av oss.
Det är klart att det är svårt att säga nej till något nytt som tonåring. Vattenpipa? Visst. John Silver? Gi'mme! Sprit i överflöd? Why not. Åka hem med en tjej som är helt dyngrak bakom ratten i båten? Nej tack... "Men kom igen, var inte sån nu!" Som sagt, det löser sig för dom flesta av oss. Man måste ju lära sig, eller hur? Ska jag vänta med att växa upp tills dess att jag är 20år, då kommer jag försumma jobbet. Antagligen. Skolan är en piece of cake, jämfört med att jobba, säger min pojkvän.
Det här inlägget kanske inte känns så aktuellt för mina äldre läsare (förlåt, men med äldre så menar jag: Ni över 16års ålder. Så ta det inte hårt;) men jag kände bara att jag var tvungen att få ur mig det här. Det kommer lösa sig mamma. Jag måste ju få växa upp någon gång. Världen idag kanske inte är det mest idealiska samhället att växa upp i, men tills dess att vi hittat ett annat alternativ, så måste ni (läs: vuxna, mammor, pappor. Som iof också räknas som vuxna, men jag ville bara poängtera) helt enkelt lita på oss. Har ni gett oss en vettig uppfostran och bra värderingar så kommer det att lösa sig. För dom flesta av oss.
Anonym avsändare
Jag spinner vidare på gårdagens sista inlägg (produktiv som jag är så skrev jag 3st inlägg igår). Det är verkligen en befrielse att skriva i en blogg. Naket. Jag hoppas iaf att jag skriver naket - det är mitt mål. Alltså inte att jag sitter naken när jag skriver, utan att jag är rak och ärlig. Det här är mina tankar. Punkt. Det är det sköna med cyberrymden, du kan vara precis vem du vill. Är du en mesig kille som går runt i yllekoftor och inte släpps in i Acnes butiker i NK, kan du på Internet surfa in på Acnes hemsida, och prata med deras "bot" där. Hur trevligt som helst, och ingen ser att du sitter med mammatrosor under skrivbordet. Om det nu lockar dig.
Jag hoppas att jag är rak och bra i min blogg. Om inte, SÄG TILL. Högsta prioritet.
Men det finns såklart de bloggar som inte är nakna och raka. För det finns ju dom som inte gillar att blotta sig. Inte för att jag blottar mig särskilt mycket på den här bloggen heller, det är snarare så att ni får hänga med i mina skruvade tankebanor. Om ni sen får ut något vettigt ur mina inlägg är upp till var och en, men jag gillar när Ni fortsätter att spinna vidare på mina inlägg. Fortsätt, snälla.
Jag vet inte varför jag så gärna vill blotta mig i en blogg. Kanske lockar det för att samhället är så slutet i sig idag. Kulturer har vuxit samman, och vi blir bara fler och fler som vandrar på denna vackra jord. Kanske vill jag blotta mig för att visa att det finns en tjej som bor på Lidingö, som heter Sophia. Klart alla vet att det bor tjejer på Lidingö, men kanske vill jag försäkra mig om att folk är på det klara med den saken. Jag finns. Tack och hej. Modet dessutom. Om jag får fortsätta. Svensk design är oftast enkel och ganska kall. Rena linjer och enkla färger. I like it, don't get me wrong here - men vad säger det om dig som person, om jag ser dig på gatan? Vår kultur idag är så... Dussintal. Dussinjobb, dussinkläder, och personer som kastas in och ut ur fack. Kanske lockar det att blotta sig för att jag vill visa att man inte behöver vara en dussinperson. Kanske vill jag blotta mig för att visa att alla är unika. För att jag finns och inte är som Du. Och Du är inte som tjejen bredvid dig, trots att ni har samma kläder, bor på samma gata, och umgås i samma gäng.
Kanske vill jag blotta mig för att jag är lockad av det okända. Vad händer, om jag blottar mitt inre i ett community där miljontals människor svävar runt?
Mina vänner är främlingarna
Sluta leta efter min blogg William!
Och har du redan hittat den: Sluta läsa min blogg William!
Att mina vänner läser den här bloggen känns konstigt. Med undantag för dig Carl, för jag tror inte att du skulle ändra din syn av mig pga en blogg - den är redan så fuckad. Din syn av mig alltså. Samma sak gäller för Erik. Men i övrigt, killkompisar: BACK OFF!
Främlingar pekar inte på ngn, skrattar inte dagen efter ett blogginlägg/fest som spårat/pinsamt möte överhuvudtaget. Därför älskar jag Er. Jag är fascinerad av Er, för jag vet verkligen ingenting. Vad får man reda på om en person på en blogg? Vad ngn åt till frukost, om man har tur.
Berätta. Jag vill veta. Vilka är det som läser min blogg? Vilka är ni?
(Ja Carl, det gäller även du. Kom igen, ställ dig upp och förkunna för cyberrymden om vem du är! "Jag heter Carl och blabediblabb" Vad du nu vill förkunna. Att du känner supercoola mig. William, du måste också presentera dig) Bloggläsare, bli inte avskräckta av dessa rader av internskämt. Det är för er som jag har det här bloggen, det är för er som mitt huvud är förvirrat och fullproppat av tankar som bara vill ut, ut, ut.
Bloggens soundtrack idag: Roselyn av Maia Hirasawa
Har du tittat dig själv i spegeln på sistone?
Jag har tråkigt hemma
Jag har ännu tråkigare
Jag i Rättvik, inte så tråkigt. Det var vad man gjorde det till.
Jag kl 06:35 på morgonen, när Max och Alex fortfarande inte gått
hem och Max fuckar runt med min kamera.
Har du tittat på dig själv i en spegel på sistone? Det har nämligen inte jag. Hur jag nu lyckats missa det, jag är ju tjej trots allt. Tolka "trots allt" som ni vill. Men jag satt här nu och kollade igenom bilder som togs härom kvällen, när Max och Alex var här, och slogs av tanken att jag inte har ngn som helst aning om hur jag ser ut. Min inre bild av mig själv har väl inte uppdaterats på... 5år. Sen jag gick i femman. Långt hippiehår, svarta yogabyxor och en så kallat flat-face. Jag hade ett otroligt platt ansikte på den tiden, don't ask why. Men herrejävlargud vad fel det kan bli. Den Sophia:n var ju inte särskilt sexig eller attraktiv, ännu mindre smart och älskad av alla. Som nu, haha.
Seriöst; titta er själva i spegeln once in a while.
NEJ, DET FANNS INGEN SOM HELST MENING MED DET HÄR INLÄGGET
Jag lovar, jag ska skärpa mig. SNÄLLA; SLUTA INTE LÄSA MIN BLOGG BARA FÖR DET HÄR!
Valfri tolkning på bildens samhörande till texten
LandsortImorgon ska jag upp och jobba igen. Men att jag fått igång mitt Intranät måste ju bara firas! Eller hur? Ushc, jag börjar snart känna mig som en bloggalist. En bloggverson av alkoholens alkoholist. Jag tar vilket tillfälle som helst som anledning till att få blogga. Jobbigt på jobbet? Skriv ett blogginlägg. Såg du en rökande femteklassare från Torsvik? Skicka iväg en notis i cyberrymden. Har du inget vettigt att skriva? Bota det med en blogghälsning.
Jag skriver ett inlägg senare ikväll. Om typ 20minuter, jag måste bara komma på ngt att skriva om.
Jag fattar fortfarande inte den här funktionen
Nyfrälst, tack vare macken.
Lyx har varit: att åka på spa.
Lyx har varit: att slippa gå ut med hunden
Lyx är: att få en fem minuters paus mellan kunderna
Lyx är: att hinna köpa en ELLE eller FOTO i slutet av veckan, och kunna ligga uppe och läsa den hur länge som helst inpå natten, eftersom jag har ledigt två dagar framåt.
Jag vill inte dra mig till att säga att jobbet på macken har förändrat min syn på livet - för kom igen, det är en liten skitmack där 2/3 av butiken är belamrat med godis, godis, godis - men jag har helt klart ändrat min syn på Vad är lyx? Min sommarlovsvardag har gått från att sova bord halva dagarna och köpa glass på macken, till att se alla bakis-trötta ungdomar komma in på macken och köpa glass. Nu går jag gladeligen ut med hunden, för den där lilla extra motionen efter att ha stått stilla i 10h. Spa? När skulle jag hinna åka på det?
Sen har jag ändrat min syn på butiksbiträden. Helt klart. Hur ofta har man inte gått in på en bilmack, betalat, och glömt bort biträdets ansikte innan man ens lämnat kassan? Man/Jag har aldrig tänkt att kassörskor och -ar har ett säkert lika spännande liv som jag (som ändå inte har så mkt liv av skryta om, men ändå), ska gå hem och leva sitt liv. Mitt mål är att bli tidernas mest ihågkomna mack-biträde. Och mina ansträgningar har redan börjat bära frukt. Jag tog betalt av en kvinna på macken harom dagen, pratade lite, inte mer med det. Någon dag efter kom en kvinna in som var så otroligt lik den första kvinnan, att jag var tvungen att fråga om det var hennes syster. Hon svarar: Jamen det är ju du! Min syster har pratat om att det jobbar en jätte trevlig tjej på macken, och det måste ju vara du!
Sen vet jag ju inte om hon sa det för att jag kände igen henne först, men ändå.
Robert Achberg, Fredrik Reinfeldt och Laila Freivalds har varit inne och handlat. Inte samtidigt dock.
Hate to name-dropp, but it's true.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget... Men var snäll mot butiksbiträden. Det är förjävligt tråkigt och jobbigt att jobba på en bilmack. Fötterna gör ont, huvudet dunkar, alla frågar samma sak over and over and over and over again. Men jag har tur som fick ett jobb, det är så man får tänka.
KOMMENTERA: Vad är lyx för dig?
Have faith friends!
Hej och förlåt förlåt förlåt att jag inte bloggat! Inte för att jag vet om någon bryr sig och faktiskt har suttit och väntat på ett blogginlägg från mig, men om det är det så älskar jag er och säger förlåt förlåt förlåt att jag inte skrivit ngt!
Det är bara det att jag fått jobb på en skitmack och nu måste jag jobba där 5dagar i veckan/9h om dagen. Skitskit. Ska iväg till jobbet nu. Blogginlägg kommer snart. Fortsätt blicka mot framtiden, så kommer ett blogginlägg inom en snar sådan! PUSS OCH KRAM
Lilla kusin Elsa blickar mot en ljus framtid.
Old People vs. Ferrets
"If it looks the same on the inside, it's gonna be gorgeous. Gorgeous!"
- Mikeal, Extreme HomeMakeover om familjen Gineyards nya hus, som tydligen
har en exceptionellt vacker utsida. 
Egosexuella jag.
"So you like the outside? You wanna see the inside?" Ty Pennington, Extreme HomeMakeover
Första intrycket varar inte särskilt länge - några hundradelar kanske. Om ens det. Hjärnan uppfattar bilder och intryck väldigt fort, fortare än du kan säga valfritt ord ur ditt vokabulär. Så första intrycket kanske inte är så bra att gå efter. Vill du verkligen ömöjliggöra en framtida relation på några tusendelar? Nej. Och jag tror inte att någon gör det egentligen, heller. Om du går på första meningen då? Den första meningen som du någonsin hör den här personen säga. Mina första meningar har varit: "Aj! Jag har skoskav! Satans högklackade Sex in the City-monster. Hej förresten, jag heter Sophia! Kan du hålla den här?" och sträckt fram en svettig sko. Eller: "Retarderade chokladtillverkare! Oj, har inte vi setts förut? Nehej, inte det? Jag heter Sophia." och sticker fram en chokladkladdig hand. Om ni någonsin träffar mig, på stan eller i en hiss, eller whatever: Var snälla och döm mig aldrig på första intryck eller första mening! (INte för att jag vet om jag har så mkt mer att erbjuda än ovanstående meningar, men ändå. Ge mig en chans!)
Varför gör vi såhär? Jag träffade en gång ett brat på en fest, och han frågade snällt: "Åh, är det en Acne-klänning?" "Nej" svarade jag "Den är från American Apparell" "Jaha..." svarade han ogillande och gick därifrån. (Jag skulle kunna använt denna situation i ett "Varför är det så viktigt vad vi har på oss?"-inlägg, men jag var rädd att om jag inte skrev det nu, så skulle jag glömma det...)
"Titta, utsidan helt OK... Nu ska vi se insidan.. Eller vadå, var utsidan inte vad jag trodde att det skulle vara? Nej fan, då orkar jag inte se vad hon har innuti." Så kändes det. Jag tog det inte särskilt tungt, brat som han var, men det fick mig iaf att tänka.
Låt det växa. Let it be, let it be. Första intrycket är oftast skit. Första meningen går oftast åt helvete.
Efter en timme eller så, det är då det börjar arta sig. Å andra sidan, om du skulle ge alla nya människor du träffade en timme av ditt liv, skulle du ändå bara hitta kanske 10 anständiga människor som du faktiskt vill ha som vänner. Så gå på första intrycket du.
Gränsen mellan ren förvirring och poesi är hårfin
Vill ni att jag ska förklara det här, eller förlåter ni min snurrighet?
För annars så tänkte jag lämna det här bakom mig, och publicera
ett nytt, fristående och förvirrat inlägg:)
Men som sagt; vill ni att jag ska förklara ngt, så gör jag gladeligen det.
När jag har tid och lust.
Tillbakablick
Back On Track
Har äntligen kommit hem från släkt-rehab. Meaning: Det kommer ta lång
tid innan jag får återfall och vill träffa släkten igen. Believe you me.
Rättvik, jag och Carl brottades. Isabel har tagit bilden. Royal Hobo Garden.
Egentligen lite för lättklädd för min smak, men låt gå.
* * *
Det har gått så snabbt. Från barn till... Ja, vuxen kan jag knappast kalla mig själv, men ni vet... Ung vuxen. Tonåring låter så konstigt - som om jag bär på ett ton av år. Vilket det känns som ibland, när skolan är stressig, jobbet ger mig ryggont och hunden är ledsen - men jag tror inte att 16år räknas som ett ton av år.
Att gå från barn till ung vuxen gick över en natt. För mig alltså. Eller så tog det längre tid, men jag märkte det bara inte. Ena dagen klappade hela släkten händer när jag ställde mig upp och sjöng Summertime på födelsedagskalas. Dagen efter förväntar sig alla att jag ska hålla ett tal. What? När hände det här? Varför blir man tagen för given, ju äldre man blir? Jag erkänner: Jag vill ha uppmärksamhet! Jag vill att folk ska bli förundrade över mitt mod! Jag vill ha stående ovationer, trots att jag vet att jag är bra! (Haha... Ödmjukt)
Förstår ni? Kram på er alla förresten! Och kommentera mera! Don't be afraid! Mina dagar blir lite ljusare varje gång jag ser att någon har fortsatt att spinna på mina inlägg, eller sagt att det är en bra blogg, eller bara ett "Hej!" :)
Så fortsätt höra av er!
Varje gång ni kommenterar och länkar till era bloggar, så går jag in och läser dem!:)
Bumbedibum - i avsaknad av bättre rubrik
Överlever ni?
Puss och kram
Det här var en störd funktion
Slinka
Titta, jag kan också vara en mediahora!
Jag vet inte varför jag tycker att det är ett så fantastiskt roligt ord. Mediahora alltså. Kanske är det innebörden. Att du säljer dig till media, för lite uppmärksamhet. Bekräftelse. Ett bra exempel på en mediahora är... Herregud, var ska jag börja? Samtliga deltagare ur valfri dokusåpa. Det är ett roligt ord i alla fall. Mediahora.
Hur mycket bekräftelse vi behöver syns ganska tidigt i åldrarna. Fjortisarna som börjar röka när dom går i femman (Om någon förälder till ett barn som går i Torsviks skola på Lidingö, råkar läsa det här så har jag information till er; Aha, mhm. Era barn röker antagligen. Inte alla, men många. Jag går inte i denna skola själv, men när man åker förbi den i stort sett 365dagar om året så har man sett det mesta av vad ungdomar är kapabla till) kommer förhoppningsvis kunna titta tillbaka till den period som dom genomgår nu, med skeptis i framtiden. Förhoppningsvis. Eller så kommer dom bli mediahoror.
Missuppfatta inte; Jag är inte fördömmande. Jag ser inte ner på någon. (Men att jag ens behöver skriva det, betyder kanske att jag gör det. Men jag gör det inte med mening! Förlåt!) Jag har också varit en mediahora. I mina yngre dagar.
Vad jag försöker fråga är väl: Varför är vi så beroende av bekräftelse?
Men vad jag samtidigt försöker säga är: Det är OK. Vi är alla beroende av bekräftelse någon gång. Att inte ha betett sig dumt är att missa en viktig del i utvecklingen. Men snälla, snälla skada ingen annan när ni rusar fram.
Och om ni osjälvständiga lortar tar er in i min TV apparat på bästa sändningstid - då jävlar. Då jävlar, mediahoror.
Det här är nog det första inlägget då jag knappt själv förstår vad jag försöker säga.
Snälla förklara för mig vad jag menar. Jag är så trött.
Blogg lagg
Åhnej! Det går inte att infoga några nya bilder i ett nytt inlägg. För mig iaf. Vad händer?!
Okej, lite överdrivet skräckslagen där kanske. Men det betyder också att det inte blir
något vettigare inlägg än såhär iaf.
För att citera nu sittande president George W. Bush:
"Det bästa med böcker är att det finns bilder i dom"
Bättre och vettigare inlägg kommer imorgon. Med bilder.
Puss och kram - och förlåt. Skyll inte på Hugo! /Sophia!
That's pretty universal
Jag tycker inte att det är hemskt att klä sig likadant som någon annan. Och jag tycker verkligen inte att det är ett problem som man måste göra ett TV-program om. Titta på samhället i Sverige: Vi klär oss alla likadant! Varenda en. Alla små fjortisar, emosar, esteter, sportmänniskor, trendiga och otrendiga trebarnsmammor... Det spelar ingen roll om du är modechefen över Elle eller om du är 16år, tjej, och jobbar på Konsum - vi vill alla se likadana ut.
Hur kommer det sig?
Är det för att vi är så grovt paranoida om att inte passa in? Det spelar ingen roll om din klädstil är EXTREM eller BEIGE, i slutändan har du ändå samma plagg i garderoben som alla andra. De som är EXTREMA verkar faktiskt vara mer paranoida än de som är lite... BEIGE (har delat upp dessa i två läger, av enkelhetens skull. Jag försöker inte generalisera).
För att försäkra dig om att du har en plats i laget måste du passa in så bra som möjligt - klär du dig då enligt reglerna så mycket som det bara går så har du det ju svart på vitt där; Ingen kan passa in mer än du. Grattis, du platsar.
Klär du dig "extremt" - ta Kitty Jutbring som exempel - så garanterar du dig en plats i laget, av den anledningen att ingen kan ifrågasätta att du inte passar in. För alla i laget (jag kallar det så, i brist av bättre ord) klär sig ju som du, men du klär dig mest. Som du. Och som resten i laget.
Klär du dig "beige" så garanterar du dig också en plats i samma lag - för du klär dig likadant som den mest extrema i laget. Det finns ingen som kan ifrågasätta att du klär dig på något sätt som är "fel". Du klär dig som resten, och som du. Grattis, du platsar också.
Klär vi oss likadant, för att försäkra oss om att vi passar in?
Och i så fall; gör vi det medvetet? Är det en instinkt - att tillhöra ngt?
[Bild ovan från dagens föreställning Best in Show(er) från övningen Samuraj ]
Jag vill satans gärna höra era åsikter om dagens inlägg
K O M M E N T E R A M E R A
Jag har inget vettigt att skriva ikväll...
...alltså låter jag bli att skriva något.
Åh nej, jag kan inte hålla mig! Måste... Blogga... Kan... Inte... Kontrollera.. Mig själv...
Jag är kär i min pojkvän (inte på bilden ovan.). Jag är kär i min bästa väns pojkvän. Jag är kär i min bästa vän Matilda (bild ovan). Jag är kär i min bästa vän Moa. Jag är kär i Isabel, Rebecka, Lollo. I Carl, Karl, Erik, William, Alex, Axel, Max, Babel, Ludvig, Martin och hans lillebror Jonas. Jag är kär i min kusin. Jag är kär i killen som bor längre ner på gatan, och i hans syster. Jag är kär i kvinnan som bor i lägenheten snett ovanför min, jag är kär i pojken i min klass som alla mobbar. Tjejen som ingen vill ha på sitt lag.
Jag är kär i alla människor som jag någonsin lärt känna. Som jag kommer lära känna, någonsin känt eller som de jag känner, känner. Jag vet inte varför, det bara blir så. Jag älskar dem som om de var mina familjemedlemmar. Jag är ledsen när de är ledsna, och mitt hjärta dunkar lite snabbare varje gång de skrattar. Vem som helst av dem.
Vilket gör att mitt hjärta dunkar supersnabbt konstant. Och trots det så har jag lågt blodtryck.
Ingen logik, nej.
Det är inte det att jag blir kär på det himmlastormande sätt som jag är kär i min pojkvän, med alla andra som jag är kär i. Jag älskar dom (alla andra) av den enkla anledningen att dom är människor. Jag älskar dom på det sättet att jag uppskattar deras närvaro, vare sig de är party-poopers eller en dryg klet-hy brud. Jag älskar dom på det mest asexuella sättet som man kan älska någon.
Men ändock är jag kär i dem alla.
Matilda och Isabel. Kärlek i Berwalhallens cellofodral
Jag och Matilda. Kärlek på Rättviks Hemslöjdsgård
Jag och Jessica. Kärlek natten då Lollo fick 40graders feber
Jag och Lollo. Kärlek på bussen, och förhoppningsvis länge, länge till
Är jag normal som känner såhär? (Liten röst i mitt huvud skriker: NEJ!)
Jag blir förälskad i alla jag träffar. Det är bara sunt.
Best in Show(er)
Best in Show(er)
Måndag 9/6 kl. 20:00
Sagateatern Lidingö
(buss 201 från Ropsten, station: Sagavägen)
Carl klagar på att jag skriver för långa inlägg, så nu ska jag fatta mig kort(are):
Kom och se den.
Showen kommer bli alldeles underbar med sketcher, en 5min pjäs (sant!), massor av improvisationer, Bollywood-dans och elektropop, punkmusik och Hermia-monologen. Underbart.
Mina roller är följande:
Hora, fyllo, galen tjej och galen punkare. Folk säger att dom ser ett mönster i mina roller, men jag förstår inte...
Svara gärna om ni kommer genom en komentar på det här inlägget:)
Massa kyssar
I don't kiss and blog
Jag. Ej photoshoping.Jag drar tillbaka mitt tidigare inlägg, med anledningen att: Hur kan jag dömma ut modeblogg-konsten
så totalt, utan att ha provat på den? Hur kan jag veta att ingen är intresserad av vad jag åt till frukost,
utan att ha skrivit om det, en endaste gång? I'm gonna do it. I'm gonna tell you what I had for breakfirst.
Sinnestämning: helt OK. Noll Döda. Trött i kroppen, men tillräckligt pigg för att ha ett bloggbehov rinnande genom mina ådror. Jag är nog lite fundersam ang. vad mina f.d. klasskompisar håller på med. Inte just för ögonblicket, de flesta sover väl förhoppningsvis när jag skriver det här, men vad de har gjort de dagar sen vi slutade skolan. Fundersam, som sagt. För i onsdags var sista gången som jag träffade många av dom.
Mat och Dryck: Tryfflar och grönt te. Inte världens bästa nattmat, men det får väl duga;) (Ironi, än en gång)
Musik: Just nu går Edith Piaf på rundgång i min stereo. Fråga inte varför, det var nästan ett år sen jag hörde på henne senast. Men det kändes som en typisk Piaf-kväll. Kortläsaren till minneskortet blinkar i takt med "Padam, padam, padam!"
Erik and his lizzard - mr. Eddie Izzard. Det här är Erik, INTE Joel.
Dagen idag: Tittade på Joels pjäs "Den Feruktansvärda Semällen" på Saga. Underbar pjäs, men lite... Meningslös kanske? Pjäsen handlade om pojkspolingen Vadding - han kallades så för att han hade vadd i öronen - som levde ett herrelöst liv i en stad i Sverige. Han spinkade (spionerade), hittade på busstreck och fanskap, ljög och svor. Så lik mig själv i 4-12års ålder. Jag har fortfarande vissa Vadding-tendenser. Är inte allt Vadding behöver, lite kärlek? Trygghet? Lite uppmärksamhet? Allt trappas upp allteftersom, Vadding råkar i mer och mer trubbel och jag undrar: Snart måste väl ändå Den Feruktansvärda Semällen komma? Snart, snart, snart... PANG! Vadding spränger av sig fingrarna på höger hand. Slut. Den Feruktansvärda Semällen var inte så... Feruktansvärd.
Men Joel var så... Underbar. Jag är som mest kär i honom när han står på scenen. Helt otrolig är han. Allt jag kan tänka på är:
Aha! Jag ligger med honom! Mhm, jag - ligger - med - honom. Inte du, och inte du, utan jag! Ahaha!
Efter det ringde jag Erik, väldigt spontant och trevligt. Vi åkte hem till mig, klädde ut oss och gick på en promenad med Maya. Tog lite foton - visst är bakgrunden underbar på mitt foto? Helt otroligt gräs. Jag älskar sommaren.
Åkte in till Staden och träffade Babel, Matilda, Ludvig och Axel. Vi klättrade in i polisens bakgård - lagom lagligt och trevligt. Roligt infall iaf. Kanske inte ngt jag skulle göra igen, men jag och Ludvig kom på att vi hade gått på samma karate! För samma tränare! I samma dojo! Samtidigt! Världen är bra stor. (Hade den varit liten, hade ju alla människor fått trängas på en liten yta, och då skulle man ju aldrig träffa några nya. Man hade ju bara kunna träffa dom som stog närmast)
Så det var min dag. Jag har gått ut med Maya. Nu är klockan 04.12 och jag sover inte. Som synes. Godnatt.
I don't usually kiss and blog. I tried it today, and it wasn't too bad.
Men för att försvara mitt lilla skriftliga äventyr (whoa! Så spännande det var!) så fick jag faktiskt in lite intelligens.
Jag recenserade en pjäs. Det är inte på modeblogg-nivå. DET ÄR MYCKET BÄTTRE.
Vill ni veta var jag hade köpt mina kläder så får ni helt enkelt titta runt i butiker. Haha!
Låt mig få klaga lite, sen blir allt så mkt roligare.
2. Det finns saker man inte bloggar om - och så finns det saker som man inte bloggar om.
Lyssna på min förklaring så förstår ni:
Det finns dom som bloggar om vad dom hade på sig till lunch idag - det är väl en viss sorts bloggform. Jag förkastar inte modebloggar (trots att jag är med i det supercoola teamet, snälla läs föregående mening med en stor nypa ironi, Bespara Oss Från Modebloggeskor på Facebook) Men jag skulle knappast kalla det för en givande bloggform. Om man inte studerar Beteendevetenskap. I ett sådant syfte kan jag tycka att modebloggar är ett otroligt intressant exempel, jag är helt seriös nu, då jag ställer mig frågan: Vad är det som driver dessa tjejer/killar till att vika ut sitt hem och personlighet på Internet? Vill dom ha bekräftelse, uppmärksamhet? Stil är ett icke-existerande begrepp. Har du kläder på dig, så borde väl det räcka.
De finns de som bloggar om personliga åsikter ang. politik, samhälle, forskning o.s.v. Personliga reflektioner av vardagen. Detta är den bloggform som jag sätter på en piedestal, högt ovan alla andra bloggformer. Varför? För att jag är intresserad av människan under TopShop kläderna, inte som i ovanstående bloggform, intresserad av kläderna. De är oviktiga. Jag skulle helst se att alla gick runt nakna - tänk vilket könsneutralt samhälle vi skulle få! Wünderbar, ja?
De finns de som bloggar för att hålla sina vänner och bekanta uppdaterade. Och då menar jag som fester, när lillen tog sina första steg... Inte vad du åt till lunch idag, eller vad den tredje låten på din femte spellista i Itunes heter.
Man bloggar inte omsin avföring. Därför gör väldigt många det - det enda kvarlevande sättet att vara rebell i dagens chockneutrala samhälle. Vi har sett allt - inget chockerar längre. Punkare och hippiesar vandrar dagligen ner för Pradas run-way. Emosar är fjortisar i svarta kläder - och världen verkar äntligen ha förstått att fjortisar är b.s.t. Dumma I Huvudet.
Man bloggar inte om dumma åsikter. Min pappa sa en gång: "Alla åsikter är bra åsikter... Nästan" Men stor betoning på NÄSTAN. För tycker du att homosexuella är en cancersvulst på samhällskroppen (Nej, Åke Green, du är en ständigt aktuell person att klanka ner på. Hur dum får man vara som präst egentligen?) kanske du borde hålla det till dig själv. Eller om du tycker att alla turkar ska ut ur Sverige (citat från en av de mina. I klassen alltså) så kanske du borde omvärdera dina tankar lite innan du spottar upp dom i en blogg. Allt som skickas genom cyberrymden stannar där. För alltid.
Random bild på Maya. Mest för att fylla ut tomrummet i min bildkollektion här på bloggen.
Jag älskar henne mest av allti i hela vida världen förresten. Något viktigt att blogga om? Ja.
Om det du bloggar om betyder ngt för dig, något PÅ RIKTIGT, så är det väl värt att blogga om.
Kommentera mera.
