Sten och Rulla! (Rock and Roll!)
"Ljuva äro tonåren"
Det var det meddelandet som jag antecknat ner åt mig själv i hyfsat berusat tillstånd, i min dagbok. Ingen förklaring, och ingen mening som kunde kopplas til varför jag skrev det. Men är inte tonåren ljuva? Du kan göra vad du vill - du är inte för stor för att festa hela natten, och inte för liten för att bli insläppt på klubbar. Trotts att det egentligen är 2år tills du får gå dit. Menmen. Du är en orm i tonåren, smakar dig fram, slingrar dig runt i samhällets frågeställningar och regler.
Dina misstag går att rättförklara. Vare sig det är att du däckade efter en fest, vill vara barn igen och bli kliad på ryggen, eller visa dig cool och röka - ännu coolare om du låter bli att hosta - så är det OK. Du är tonåring. Det löser sig oftast. Jag har nog aldrig varit så mycket tonåring som den här sommaren - Sweet Sixteen som jänkarna säger. Det gäller bara att inse sina misstag. Det var först jag träffade Max faster, 55år, som jag tänkte efter: "Rökning, fan... Kanske inte så smart egentligen" Till historien hör att Max faster ser ut att vara dryga 70år. Rökning, för mycket sol och för lite... Allt som är nyttigt, ger det resultatet. Ser du, det löser sig i tonåren. Var inte rädd, lilla mamma. Jag kommer klara mig. Det kommer dom flesta av oss.
Det är klart att det är svårt att säga nej till något nytt som tonåring. Vattenpipa? Visst. John Silver? Gi'mme! Sprit i överflöd? Why not. Åka hem med en tjej som är helt dyngrak bakom ratten i båten? Nej tack... "Men kom igen, var inte sån nu!" Som sagt, det löser sig för dom flesta av oss. Man måste ju lära sig, eller hur? Ska jag vänta med att växa upp tills dess att jag är 20år, då kommer jag försumma jobbet. Antagligen. Skolan är en piece of cake, jämfört med att jobba, säger min pojkvän.
Det här inlägget kanske inte känns så aktuellt för mina äldre läsare (förlåt, men med äldre så menar jag: Ni över 16års ålder. Så ta det inte hårt;) men jag kände bara att jag var tvungen att få ur mig det här. Det kommer lösa sig mamma. Jag måste ju få växa upp någon gång. Världen idag kanske inte är det mest idealiska samhället att växa upp i, men tills dess att vi hittat ett annat alternativ, så måste ni (läs: vuxna, mammor, pappor. Som iof också räknas som vuxna, men jag ville bara poängtera) helt enkelt lita på oss. Har ni gett oss en vettig uppfostran och bra värderingar så kommer det att lösa sig. För dom flesta av oss.
Det var det meddelandet som jag antecknat ner åt mig själv i hyfsat berusat tillstånd, i min dagbok. Ingen förklaring, och ingen mening som kunde kopplas til varför jag skrev det. Men är inte tonåren ljuva? Du kan göra vad du vill - du är inte för stor för att festa hela natten, och inte för liten för att bli insläppt på klubbar. Trotts att det egentligen är 2år tills du får gå dit. Menmen. Du är en orm i tonåren, smakar dig fram, slingrar dig runt i samhällets frågeställningar och regler.
Dina misstag går att rättförklara. Vare sig det är att du däckade efter en fest, vill vara barn igen och bli kliad på ryggen, eller visa dig cool och röka - ännu coolare om du låter bli att hosta - så är det OK. Du är tonåring. Det löser sig oftast. Jag har nog aldrig varit så mycket tonåring som den här sommaren - Sweet Sixteen som jänkarna säger. Det gäller bara att inse sina misstag. Det var först jag träffade Max faster, 55år, som jag tänkte efter: "Rökning, fan... Kanske inte så smart egentligen" Till historien hör att Max faster ser ut att vara dryga 70år. Rökning, för mycket sol och för lite... Allt som är nyttigt, ger det resultatet. Ser du, det löser sig i tonåren. Var inte rädd, lilla mamma. Jag kommer klara mig. Det kommer dom flesta av oss.
Det är klart att det är svårt att säga nej till något nytt som tonåring. Vattenpipa? Visst. John Silver? Gi'mme! Sprit i överflöd? Why not. Åka hem med en tjej som är helt dyngrak bakom ratten i båten? Nej tack... "Men kom igen, var inte sån nu!" Som sagt, det löser sig för dom flesta av oss. Man måste ju lära sig, eller hur? Ska jag vänta med att växa upp tills dess att jag är 20år, då kommer jag försumma jobbet. Antagligen. Skolan är en piece of cake, jämfört med att jobba, säger min pojkvän.
Det här inlägget kanske inte känns så aktuellt för mina äldre läsare (förlåt, men med äldre så menar jag: Ni över 16års ålder. Så ta det inte hårt;) men jag kände bara att jag var tvungen att få ur mig det här. Det kommer lösa sig mamma. Jag måste ju få växa upp någon gång. Världen idag kanske inte är det mest idealiska samhället att växa upp i, men tills dess att vi hittat ett annat alternativ, så måste ni (läs: vuxna, mammor, pappor. Som iof också räknas som vuxna, men jag ville bara poängtera) helt enkelt lita på oss. Har ni gett oss en vettig uppfostran och bra värderingar så kommer det att lösa sig. För dom flesta av oss.
Kommentarer
Postat av: smula
jomen, så är det ju... i tonåren har man på nåt sätt "rätt" att testa grejjer... jag personligen önskar att jag hade testat MERA... så hade jag sluppit få hårda smällar lite några år senare, typ...
Trackback
