Den Lysande Teatern

Har äntligen kommit hem från släkt-rehab. Meaning: Det kommer ta lång
tid innan jag får återfall och vill träffa släkten igen. Believe you me.

 
Rättvik, jag och Carl brottades. Isabel har tagit bilden. Royal Hobo Garden.
Egentligen lite för lättklädd för min smak, men låt gå.
                                                                               * * *
Det har gått så snabbt. Från barn till... Ja, vuxen kan jag knappast kalla mig själv, men ni vet... Ung vuxen. Tonåring låter så konstigt - som om jag bär på ett ton av år. Vilket det känns som ibland, när skolan är stressig, jobbet ger mig ryggont och hunden är ledsen - men jag tror inte att 16år räknas som ett ton av år.

Att gå från barn till ung vuxen gick över en natt. För mig alltså. Eller så tog det längre tid, men jag märkte det bara inte. Ena dagen klappade hela släkten händer när jag ställde mig upp och sjöng Summertime på födelsedagskalas. Dagen efter  förväntar sig alla att jag ska hålla ett tal. What? När hände det här? Varför blir man tagen för given, ju äldre man blir? Jag erkänner: Jag vill ha uppmärksamhet! Jag vill att folk ska bli förundrade över mitt mod! Jag vill ha stående ovationer, trots att jag vet att jag är bra! (Haha... Ödmjukt)

Förstår ni? Kram på er alla förresten! Och kommentera mera! Don't be afraid! Mina dagar blir lite ljusare varje gång jag ser att någon har fortsatt att spinna på mina inlägg, eller sagt att det är en bra blogg, eller bara ett "Hej!" :)
Så fortsätt höra av er!
Varje gång ni kommenterar och länkar till era bloggar, så går jag in och läser dem!:)