Den Lysande Teatern

Titta, jag kan också vara en mediahora!

Jag vet inte varför jag tycker att det är ett så fantastiskt roligt ord. Mediahora alltså. Kanske är det innebörden. Att du säljer dig till media, för lite uppmärksamhet. Bekräftelse. Ett bra exempel på en mediahora är... Herregud, var ska jag börja? Samtliga deltagare ur valfri dokusåpa. Det är ett roligt ord i alla fall. Mediahora.

Hur mycket bekräftelse vi behöver syns ganska tidigt i åldrarna. Fjortisarna som börjar röka när dom går i femman (Om någon förälder till ett barn som går i Torsviks skola på Lidingö, råkar läsa det här så har jag information till er; Aha, mhm. Era barn röker antagligen. Inte alla, men många. Jag går inte i denna skola själv, men när man åker förbi den i stort sett 365dagar om året så har man sett det mesta av vad ungdomar är kapabla till) kommer förhoppningsvis kunna titta tillbaka till den period som dom genomgår nu, med skeptis i framtiden. Förhoppningsvis. Eller så kommer dom bli mediahoror.

Missuppfatta inte; Jag är inte fördömmande. Jag ser inte ner på någon. (Men att jag ens behöver skriva det, betyder kanske att jag gör det. Men jag gör det inte med mening! Förlåt!) Jag har också varit en mediahora. I mina yngre dagar.

Vad jag försöker fråga är väl: Varför är vi så beroende av bekräftelse?
Men vad jag samtidigt försöker säga är: Det är OK. Vi är alla beroende av bekräftelse någon gång. Att inte ha betett sig dumt är att missa en viktig del i utvecklingen. Men snälla, snälla skada ingen annan när ni rusar fram.

Och om ni osjälvständiga lortar tar er in i min TV apparat på bästa sändningstid - då jävlar. Då jävlar, mediahoror.

Det här är nog det första inlägget då jag knappt själv förstår vad jag försöker säga.
Snälla förklara för mig vad jag menar. Jag är så trött.