Hej
Jag svär att börja ett nytt liv, från och med idag.
Idealen som vi alla lever efter är ganska sjuka. Att säga "alla" känns lite generaliserande, för vi lever säkert upp till olika ideal, beroende på vilken fas i livet som vi befinner oss i. Jag är till 80% säker på att en 20+ inte lever efter samma ideal som en 16+. Och de resterande 20% är för att jag är just 16+, och aldrig i mitt 16åriga liv vart 20+. Logiskt nog.
Det liv som jag levt i några veckor, månader, eller har det redan gått ett år? Det har det, fan. Sådan koll har jag! Ser ni, jag måste verkligen ändra på mig. Ändra, förändra, förbättra. Bli bättre, bra, som förut! Som tonåring i en förort till Stockholm har du en viss personlighet som du måste ha, en speciell livsstil som går emot Sveriges lagar och former. Även i den grupp av människor som jag brukade omgärda mig med, och jag umgicks ändå i den kretsen som ansågs vara "De som kan vara sig själva!" med ett utropstecken på slutet, ja. Ha! Sicken lögn.
Vad är det med mig? Med oss? Varför dras vi till den mörka sidan? Det är så lätt att flippa ur, så mycket enklare än att hamna rätt - radera ett misstag.
Impulser jobbar vi mycket med på teatern i skolan - vad är det första du tänker att du vill göra när du läser detta? Slänga datorn i golvet? - Gör det! Hoppa runt och göra apliknande ljud? - Be my guest! Klia dig på magen och ropa "Jag är djurens rättmätige konung, frukta mig, Lars Ohly!" - Snälla, följ din impuls.
Men vissa impulser ska man visst avstå från - I learned that the hard way. Den första gången Det erbjuds dig, och du tänker "Varför inte? Vad skadar det att testa?" Vad skadar det att testa? Skojar du eller? Skojar JAG eller? En gång är inte ingen gång - en gång är en gång, och flera tusendelars bortkastad tankeverksamhet för mycket. Det borde jag veta, jag om någon.
Det här inlägget är nog en slags självransakan, en självransakan som jag var tvungen att gå igenom. Göra officiell. Det borde vi - ni - alla nog göra, inofficiell eller på samma sätt som jag gör. Jag vet inte om det här inlägget ger er särskilt mycket, det är till stor del riktat internt, till undertecknad. Men jag hoppas att ni hittar ngt som ni kan njuta av, i det.
"Vi är förlorade, sen vi var sjutton år" - jag vill inte vara den Hellström sjunger om. (Ja, jag nostalgitrippar hemma. Man kanske kan kalla det för en snedtripp)
Men jag fann min räddning i ES1A. Innan min sjuttonde födelsedag.
Idealen som vi alla lever efter är ganska sjuka. Att säga "alla" känns lite generaliserande, för vi lever säkert upp till olika ideal, beroende på vilken fas i livet som vi befinner oss i. Jag är till 80% säker på att en 20+ inte lever efter samma ideal som en 16+. Och de resterande 20% är för att jag är just 16+, och aldrig i mitt 16åriga liv vart 20+. Logiskt nog.
Det liv som jag levt i några veckor, månader, eller har det redan gått ett år? Det har det, fan. Sådan koll har jag! Ser ni, jag måste verkligen ändra på mig. Ändra, förändra, förbättra. Bli bättre, bra, som förut! Som tonåring i en förort till Stockholm har du en viss personlighet som du måste ha, en speciell livsstil som går emot Sveriges lagar och former. Även i den grupp av människor som jag brukade omgärda mig med, och jag umgicks ändå i den kretsen som ansågs vara "De som kan vara sig själva!" med ett utropstecken på slutet, ja. Ha! Sicken lögn.
Vad är det med mig? Med oss? Varför dras vi till den mörka sidan? Det är så lätt att flippa ur, så mycket enklare än att hamna rätt - radera ett misstag.
Impulser jobbar vi mycket med på teatern i skolan - vad är det första du tänker att du vill göra när du läser detta? Slänga datorn i golvet? - Gör det! Hoppa runt och göra apliknande ljud? - Be my guest! Klia dig på magen och ropa "Jag är djurens rättmätige konung, frukta mig, Lars Ohly!" - Snälla, följ din impuls.
Men vissa impulser ska man visst avstå från - I learned that the hard way. Den första gången Det erbjuds dig, och du tänker "Varför inte? Vad skadar det att testa?" Vad skadar det att testa? Skojar du eller? Skojar JAG eller? En gång är inte ingen gång - en gång är en gång, och flera tusendelars bortkastad tankeverksamhet för mycket. Det borde jag veta, jag om någon.
Det här inlägget är nog en slags självransakan, en självransakan som jag var tvungen att gå igenom. Göra officiell. Det borde vi - ni - alla nog göra, inofficiell eller på samma sätt som jag gör. Jag vet inte om det här inlägget ger er särskilt mycket, det är till stor del riktat internt, till undertecknad. Men jag hoppas att ni hittar ngt som ni kan njuta av, i det.
"Vi är förlorade, sen vi var sjutton år" - jag vill inte vara den Hellström sjunger om. (Ja, jag nostalgitrippar hemma. Man kanske kan kalla det för en snedtripp)
Men jag fann min räddning i ES1A. Innan min sjuttonde födelsedag.
Kommentarer
Postat av: elle
du skriver grymt bra
Postat av: Lollo
Det finns tillfällen då alla tvivlar, Sophia
Vissa mer än andra.
Och jag saknar dig
Trackback
