"Vi släpper aldrig taget"
Fånigt, jag fastnade framför Martin Svenssons låt "VM guld 2002" (därav rubriken till detta inlägg) - en låt som han skrev när han var hela Sveriges stereotypa idol. Innan Nina, innan det hyfsat omfattande genrebytet. Från "Du är så (Yeah Yeah, Wow Wow)" till "Måndagsfolket" och "Mitt namn var Elton Persson" (sistnämnda är Martins debutbok, en skönlitterär kvasidramatisk självbiografi. Ja, den är både skönlitterär och självbiografisk.)
Vi utvecklas, förändras, blir klokare, växer upp. Tyvärr. Men det är en utveckling som vi är skyldiga oss själva. Hur skulle det så ut om hela svenska folket hade samma erfaranhet och visdom som en 13årig Café String-anhängare?
Men vi bör och ska aldrig släppa det vi utvecklas från. Jag hoppas innerligt att det bor en liten osäker tonåring i alla ekonomer, TV-hallåare, journalister, programmerare o.s.v. Spinn vidare på valfria yrken. För herrejävlar, vad tråkiga vi skulle vara annars. Vuxna utan någon som helst aning om vad tonårsliv innebär skrämmer mig.
Att växa upp, skrämmer mig. Jag och William kom igår fram till att vi fyller sjutton nästa år. Fanihelvete! Jag vågar inte, jag vill inte växa upp. Jag vill för all framtid vara obekväm och oberoende, naiv och inbillnings-självsäker. För det är allt jag känner till. Plus att vuxna kan vara tråkiga. ÄR tråkiga. Kommer jag bli tråkig? Eller har det redan hänt?!
Hittade ett trallpunkband från 1996 på Youtube, Kranium heter de. En av bandmedlemmarna hade kommenterat videon med "Vem har lagt upp denna låt här? Mitt gamla band detta:P" - när tog 1996 slut?
När blev nutid, ens allt, till luddiga minnen från mer än 10år sen?
Framtiden skrämmer mig. Tänk om apokalypsen inträffar 2060, precis som Isaac Newton förutspådde? Eller - oh huga mig, hemska tanke - tänk om jag fortfarande bor på Lidingö om 20år, sitter fast i ett kök med björkluckor och undrar vad fan som hände med mitt liv?
Igår var allt möjligt, jag spenderade tid med en av de viktigaste människorna i mitt liv (bli inte rädd nu, herr William). Igår lös våra ögon av hopp om framtiden, av skoltrötthet och tankar om utlandsplaner. Jag vill inte tappa det, jag vill inte tappa min luddiga tonårsverklighet.
