Snedtrippen fortsätter med Nina Rochelle
Cindys torterade leende
"Vi har signerat och godkänt
Dom förbundna ögonen
Vi är torterade leenden
Mitt emellan världskrigen
Jag har slängt mina sista hundralappar
På dom mobilfria samtalen
Men det e så dålig mottagning
I våra självförtroenden
Varför bär du Cindys torterde leende på dina läppar
Jag ligger med ditt avstånd till dig själv
Är inte ens nära det som jag vill ha
Och ändå har du inte ett enda plagg kvar att ta av
Jag har samlat ihop en hittelön
Till den som först kan hjälpa mig tillbaks
Förhandlar nu med väckarklockorna
Om att väcka upp den jag ville va
Varför bär jag Cindys torterade leende på mina läppar?"
Välkommen till fortsättningen på min snedtripp. En speciell William hittade mig i min mörkaste stund, och ledde med mig på en tripp till Nina Rochelles ljuva och nostalgiska ackord.
Jag kan faktiskt FYSISKT känna hur banden som har tryckt ihop mitt bröst under de senaste veckorna, månaderna, börjar lösas upp. Någon (The Big Guy? Jehova? Messias? Ismael? Gabriel, Raphael, Mikael, Uriel, Lucifer?) låter spännet lösas upp, hål för hål. Den är en underlig och livsbejakande känsla - hade jag varit religiös hade jag nog sagt att det var en sakral känsla. Men jag är inte så religiös av mig, mer nyfiken på alla möjliga slags ideologier.
Liten notis.
jag kan lära dig ngn gång :P
TJA din lilla djuping! pussssss
