Den Lysande Teatern

Jag bor i ett råtthål! Eller ja, alltså, om jag är råttan. Jag har inga riktiga råttor.
Men en massa mentala råttor. Ni vet. Har inte ni också det? Är jag inte frisk?

Det är så pass stökigt i mitt rum, att jag tappade bort min kamera när jag la den på sängen. Det var inte det att jag glömde bort att jag hade lagt den på sängen, det var att jag hade glömt VAR på sängen som jag hade lagt den... Förstår ni nu?

Lite roligt, så länge det är stökigt hemma så gör jag inget dumt. Jag leker varken myto- eller pyroman (bli inte rädda nu, pyromani ligger i släkten. Och släkten sitter i Sveriges ledning. Hihihi - som sagt, ingen anledning att oroa sig) sålänge mitt rum är mitt projekt.

Det sägs att personer som pedantiskt städar sina hem, har problem i sitt känsloliv. Och personer som har alltför stökigt hem så har den absolut problem (det finns ju systerprogram till Städtanterna i fler länder än vad det finns TV-apparater). Varför är vi så besatta över att diagnotisera alla andra?

Stökigt hem?
Du är sjuk.
Rent hem?
Du är sjuk.

Vi måste alla diagnotiseras! Nu! Tänk vad som kan hända annars... Vi kanske blir förgiftade av för mycket diskmedel! Dammsugarna kanske försöker avsätta vår sedan länge fungerande monarki! Torktumlarmedlet kanske hinner ta över världen!

Jag tror vi känner en viss trygghet i att diagnotsera andra. Om jag kan se att du är sjuk, så måste ju jag vara frisk, eftersom jag kan se det. Alltså diagnotiserar vi, antecknar, botar, placerar i fack och så vidare, tills dess att all sjukdom och abnormalitet är raderad från denna jord.

Jag gillar abnormaliteter, som ni kanske märkt. Jag tycker att vi alla borde vara mer onormala.
Mitt nyårslöfte 2009 - göra befolkningen på Tellus mer onormal. Join me.