Den Lysande Teatern

Vet ni vilka jag beundrar? Bloggare som typ Blondinbella. (Sluta inte läsa, jag har en poäng här någonstans!) För att hon lever ut hela svenska folkets Linda Bengtzing Se mig, hör mig, rör mig!-dröm.

Jag kom och tänka på det på bussen imorse - hur folk kan stirra rakt fram i 20min, med avslappnade käkar och hängande axlar.  Bussen och tunnelbanan verkar vara de två ställen då vi släpper alla föreställningar på att vara någon vi inte är. På bussen och i tuben gör det inget om vi inte syns. Eller om vi syns. Där lever vi i vårt egna lurviga huvud - om jag fick välja en plats där jag skulle kunna läsa folks tankar så skulle det vara på bussen.

Sophias tankar på bussen imorse: (Jag pratar alltså nu om mig själv i tredje person, då mina tankar är de enda som jag kan läsa för nu. Det blir mer spännande om jag låtsas att 'Sophia' är någon okänd person, vars inre funderingar jag mystiskt nog kan läsa) "Radio Dept. är bra. "Mitt namn var Elton Persson" är också bra, men fasen vad kvasiintelektuell. Jobbigt att alltid vara djup och..." OK, mina tankar imorse kanske inte var så spännande.

Men de var mina tankar - helt oberoende av omvärlden.

Vare sig vi vill det eller inte, så påverkas vi av vad folk tycker om oss. Det behöver inte vara folk i allmänhet, jag bryr mig inte om vad mina förra klasskamrater tänker om mig, och inte heller vad min granne tänker om mig, däremot är jag väldigt mån om vad mina farföräldrar och mina närmaste vänner tycker och tänker om mig. Kanske förställer jag mig lite när jag träffar dem, bara för att jag så gärna vill att de ska gilla mig för den jag är. Knäppt, va?

Annat är det med bloggare som t.ex. Blondinbella, denna 17åriga (?) tjej (? Haha, nej vad taskigt.) som tjänar pengar på att vara den som svenska folket älskar att hata dagligen. Hon ändrar inte på sig för fem öre, trots återkommande attacker på hennes möjligen bristande intellektuella inlägg eller fullkomligt ointressanta shoppingvanor. (Suck. Jag har misst alltför många vänner ner i Blondinbellas Hermésdoftande gap) Vi behöver fler som Blondinbella där ute! Som helt orädd kastar ut sin personlighet, med allas dess tråkigheter och knasigheter. Osminkat och naket.

Sen att det är så fruktansvärt ointressant och ickeverklighetsförankrat att läsa om hennes tråkiga liv, det är väl en annan sak. Men det är hennes liv, och livet är inte alltid fyllt med Seinfeldt-skämt och korrekt grammatik.

Vi behöver fler som är sig själva.

1995 / Radio Dept.
Lost and Found / Radio Dept.