Det kallas Nattens Rytm

Jag sitter ensam i mitt kök, lycklig. Lycklig över att få vara ensam med det sällskap som jag uppskattar allra mest, ensamheten. Ensamheten säger många kloka saker, honhan har sett allt. Ensamheten vet hur det är att bli lämnad, att välja isolering, att må bättre. Ensamheten har sett folk bli galna av blotta synen av honhan, Ensamheten har smakat på blodet från alla de människor som slagit sig gula och blå av ren desperation.

Ensamheten är den äldsta av alla, för även celler kan vara ensamma. Men celler kan inte älska.


Jag drabbades plötsligt av ett nästan överväldigande begär för rosor. Överallt. Minns ni dofterna om sommaren? Rosor i överflöd! Jag önskar att jag var förföljd av någon med en rosfetish, någon som kunde fylla ett helt rum med rosor! Och till varje bukett skulle det komma en dikt. Några få rader av illa skriven poesi, någon billigt.
Jag älskar dig, min timotej.

Se, det ser nästan ut som om jag känner doften av rosor. Doften av den tid som gått, den som jag inte fick uppleva. För jag har ingen som så desperat vill vara mig nära. Jag har en handfull med vänner som kan klappa mig på huvudet, köpa en prästkrage när jag blir ett bubbelbarn.

Men jag har ingen som jagar mig, så som jag tycker att det borde vara.
(...) Och jag letar mig till sunda relationer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0