Det växer drömmar under hallonplanterna (och i förändringen gror döden)
Minns sommaren.
Jag sitter i mitt kalla kök, utan något som helst begär av kontakt med Verkligheten. Vi diskuterar, hon och jag. Jag tror att vi alla håller på att tappa greppet om Verkligheten, det är så svårt att avgöra när natten slutar och dagen gryr. Allt är svart, en kletig dimma, och mina ögonlock har klibbat ihop.
Det växer drömmar under hallonplantorna.
Minns när Ni var yngre, när Ni sprang runt och tyckte att det var underhållande att just springa runt. Hur kom det sig att jag skulle växa upp att bli någon som tycker att annan rörelse än pennans dans över pappret, likvideras med en plågsam död, om än bara för några minuters springande? Jag bryter allt och börjar om.
Jag brukade gråta, för jag var rädd för ålderdomen. Jag var rädd för när antalet år som jag hade levt blev tvåsiffrigt. Jag var rädd för att bli längre än 1,40m. Jag var rädd för att bli mångårig.
Nu har jag sprängt årsgränsen, jag har bräckt längdbarriären med 31centimeter, och jag har blivit en av dem som jag såg upp till. Död.
Jag har varit så rädd för förändring, varför stannar inte händelseförloppet? Man skulle kunna säga att jag är rädd för tiden, för jag vet så lite om den. I Universum, där förändringen täcker miljontals år, går tiden då annorlunda? Fanns tid före det fanns liv? De säger att om några år kommer alla leva vid 100års ålder. Ser man på. Jag har tillräckligt mycket problem redan med att fylla min tid med något. Och jag är inte ensam. Varför skulle annars Days Of Our Lives finnas?
Jag har så lätt för att dö.
Sommaren var ung, och det var även jag.
Bilden är från innan jag brydde mig om alla de saker som Herr W nu förebrår mig för.
Jag sitter i mitt kalla kök, utan något som helst begär av kontakt med Verkligheten. Vi diskuterar, hon och jag. Jag tror att vi alla håller på att tappa greppet om Verkligheten, det är så svårt att avgöra när natten slutar och dagen gryr. Allt är svart, en kletig dimma, och mina ögonlock har klibbat ihop.
Det växer drömmar under hallonplantorna.
Minns när Ni var yngre, när Ni sprang runt och tyckte att det var underhållande att just springa runt. Hur kom det sig att jag skulle växa upp att bli någon som tycker att annan rörelse än pennans dans över pappret, likvideras med en plågsam död, om än bara för några minuters springande? Jag bryter allt och börjar om.
Jag brukade gråta, för jag var rädd för ålderdomen. Jag var rädd för när antalet år som jag hade levt blev tvåsiffrigt. Jag var rädd för att bli längre än 1,40m. Jag var rädd för att bli mångårig.
Nu har jag sprängt årsgränsen, jag har bräckt längdbarriären med 31centimeter, och jag har blivit en av dem som jag såg upp till. Död.
Jag har varit så rädd för förändring, varför stannar inte händelseförloppet? Man skulle kunna säga att jag är rädd för tiden, för jag vet så lite om den. I Universum, där förändringen täcker miljontals år, går tiden då annorlunda? Fanns tid före det fanns liv? De säger att om några år kommer alla leva vid 100års ålder. Ser man på. Jag har tillräckligt mycket problem redan med att fylla min tid med något. Och jag är inte ensam. Varför skulle annars Days Of Our Lives finnas?
Jag har så lätt för att dö.
Sommaren var ung, och det var även jag.
Bilden är från innan jag brydde mig om alla de saker som Herr W nu förebrår mig för.
Kommentarer
Trackback
