Den Lysande Teatern

Jag diskuterar fram och tillbaka med mina två miniatyregon som sitter på vardera axel. Rubriken är "Vad vill jag?"
Ni förstår, jag har vandrat här på jorden med pannan i djupa veck i snart sjutton år, och vet fortfarande inte vad jag vill. Inte inom något ämne vet jag vad jag vill. Kanske är det inte så allvarligt, min ömme fader har gått i 46år och vet fortfarande inte vad han vill - och säkerligen finns det någon som gått längre än så i "väntans tider". I väntan på något STORT.

- Nej, det här kommer inte att bli ett religiöst inlägg. -

Har jag tur, så ska jag bli antagen att studera den judiska religionen i ett år, för att sedan konvertera till den nämnda religionen. Vad vill jag? Vill jag konvertera för att jag delar samma tro? (Ja, men för att driva ämnet framåt tänker jag fortsätta att ställa frågor, likt en journalist för Aftonbladet som redan fått sitt svar, men är för inskränkt för att förstå)
Vill jag konvertera för att bli en del av någonting, för att för första gången i mitt liv vara bland likasinnade? Och vill jag det? Tappar jag inte hela syftet med att gå Södra Latins teaterlinje då, att alltid vilja stå i centrum, stå ut, vara huvudrollen?

Jag vet inte ens om jag vill gå på Södra Latin. Vill jag bli skådespelerska?
Jag kan räkna upp några yrken som jag inte vill utbilda mig till.

Civilekonom. Varför? För att jag är rädd för att vakna upp en morgon med tanken "Var det här verkligen vad jag ville bli? Var tog mina drömmar vägen?" skriven över pannan. (Nu har jag en osedvanligt liten panna, det har jag fått höra. Men kanske är det skrivet med väldigt liten text, eller med två små pilar i ena hörnet, så att man kan bläddra ner genom texten, s.k. "skrolla")
Marinbiolog. Jag är rädd för valar.
Musiker. Jag är rädd för att mina gamla musiklärare ska ta sig för sina normalstora pannor och utbrista "Varför tog vi någonsin in henne i Nacka Musikklasser?!"

Så för att analysera mina uteslutanden (vilket jag ofta gör - analyserar. Flickor överanalyserar lätt, men det kan visst inte pojkar göra. Då kallas det att 'de tänker'. Slutsatsen blir att när flickor använder sin dubbla tankeförmåga  - "dubbeltänk"? - så är det ungefär hälften så mycket som när pojkar överanalyserar. Alltså måste pojkar vara dubbelt så begåvade i allting de gör! Vilken revolutionerande idé! (...)
Eller så är det bara det att trots att vi är inne i 2000talets början, så favoriserar samhället fortfarande pojkar, inte bara arbetsmässigt utan även i vardagsvokabuläret. Har vi inte kämpat i flera årtusenden för ett jämställt samhälle, eller är det bara något jag inbillat mig? Om det verkligen är det här vi vill, varför är målet då så svårt att nå?
Eller så är det så att jag överanalyserat frågan. Ha överseende med mig, jag är ju bara en flicka)...

Nu kom jag av mig, efter alla bisatser som tittade förbi. Jag fortsätter:
(...) Så för att analysera mina uteslutanden, så kan jag inte tänka mig att ha ett jobb som på något sätt reflekterar eller förstärker mina misslyckanden som en frisk människa. Kanske borde jag slå mig in på den yrkesbana som en av mina forna psyktanter (jag benämner henne endast som "Den Feta") lovordade mig: Koppleriföretagerska.

Visst är det förunderligt hur auktoriteter som Den Feta kan krossa en nioårings framtidsdrömmar, endast genom några kvickfattade antaganden. Visst är det förbryllande hur Den Feta och hennes jämnlikar kan få jobb som innefattar att överhuvudtaget föra en konversation med en annan levande varelse!

Men kanske var det precis vad hon ville. Congrats, you've reached your goal.
 
Hav förtröstan, ädla vänner! Finner ni Edert liv monotont och oförtrösteligt
kan alltid kopplerimånglerskan Sophia sälja Eder familj och Eder själva
till korpulenta kapitalister!

Jag bloggar för att lära känna mig själv. När jag skriver flyger mina fingrar över tagnentbordet, och det är alltid lika spännande att se vilka ord som dyker upp på skärmen. Ren improvisation. Det bor en författarkanin i mitt huvud.