Mening utan mening
Som hittat för att trigga min skrivar-alterego att bryta ut i en orgie av irritation: Aftonbladet.se (allt som skrivs på/i Aftonbladet triggar mig, men nu är jag för trött för att lägga märke till de stora sakfrågorna)
"Ny trend: gör ditt hem personligt", åtskilliga artiklar ang. det kändisdaddande programmet Let's Dance (ett annat hatobjekt som jag inte heller orkar ägna någon större tanke för ögonblicket) och att Lilly Allen - hör och häpna! - visade sin tredje bröstvårta i Holländsk TV.
De som läser Aftonbladet och dylika skvallerblaskor måste antingen 1) vara lite bakom flötet, 2) blivit mutade, 3) själv skriva för tidningen - den här uppräkningen kan pågå för evigt.
Så mycket föraktar jag kvällstidningar. Om någon känner sig träffad nu, så ber jag för en gångs skull inte om ursäkt. Jag hatar verkligen skvallerblaskor - och särskilt de som får kalla sig själva för nyhetstabloider.
Nej, de som endast läser Aftonbladet eller Expressen och använder dessa två som referenser i nyhetsdiskussioner, har jag svårt att respektera. Om argumentet är att DN och/eller SVD är dyrare i lösnummer håller ju inte heller i längden. Varför inte då hellre välja gratistidningar? Fortfarande lättlästa. Men objektiva och skrivna för att upplysa, inte fördumma.
För trots att City, DN och Expressen alla är ägda av samma familjeföretag - Bonnier AB - så kan åtminstone City och DN vara objektiva. Expressen ger den svenska, förhårdnade, inneslutna befolkningen precis vad de vill ha: Skvaller, subjektiva, simpelt skrivna artiklar och sakfrågor som triggar svenska folket till att känna något.
Hat gentemot folk som gjort fel (enligt Expressens mått), beundran för de med stora bröst och framgångsrika, intetsägande bloggar och TVprogram, och sorg för de som av misstag skjutit sig själva i foten.
Enkla saker som tvingar oss att känna något.
Så enkelt, men ändå är det bara de mest torftiga tidningarna som kommit på det!
"Det är enklare att känna något när du bli slagen" X.
Och det är precis vad Expressen och Aftonbladet är - ett stort slag i ansiktet. Ett publikt hån mot den fria tanken, den självständiga individen, ett slag i solar plexus på det svenska vokabuläret.
Expressen och Aftonbladet kan fortsätta producera lösnummer efter lösnummer, sätta mening efter mening i tryck - men ingen mening som de någonsin kommer skriva, kommer aldrig betyda någonting.
Jag står inte ut med när det skrivna ordet, när den fria tanken givits ord - jag
står inte ut med att se på när det blir misshandlat, lynchat.
Varfr skulle någon vilja missbruka något så vackert?
