Pseudovetenskap
Det här är brustna hjärtans sång. En sång utan melodi, för jag kan inte skriva noter. Men likväl handlar den om brustna hjärtan, och den är skriven av någon vars hjärta inte går att brista mer. För hur kan smulor brista? Försökte använda eufori som lim, men först måste jag hitta extasen vari euforin växer. Och i dagens tonårsamhälle finns få möjligheter till total extas. Allt ska vara så frisinnat, allt ska vara så accepterat. Däri ligger rusets hädanfärd. Däri ligger min undergång.
Jag har försökt hitta ett substitut till glädje, men över listan av val rider E på sina ryska hästar. Och jag tänker inte vara Hon som gav upp före det fanns något att ge upp. Jag tänker inte vara hon som bevittnade sitt egna förfall.
Det här är brustna hjärtans sång, även om det inte verkar så. Kanske är det endast en konfrontering av mitt eget hjärta. Man blir så medveten om ens hjärta när man tar sitt EKG. Svart på vitt; ditt hjärta fungerar bara fint.
Hur kan ni säga så? Nu försvann alla förklaringar till varför jag är som jag är. Om det inte är hjärtat som brustit - är det då jag? Allt som inte är mitt hjärta, eftersom det fungerar fint. Jag är en brusten människa. Jag lever ett brustet liv. Men hjärtat mår bra, tackar som frågar.
Eftersom det är hjärtat vars funktion är avvikande från resten av kroppen, kanske är det då hjärtat som är dysfunktionellt i alla fall. För det skiljer sig från normen. Min norm. Alltså är hjärtat fel, det är inte hela jag som är brusten!
Det är bara hjärtat!
En kort, halvhjärtad extas innan lågan dör igen. Fan.
Och jag var 14år, extasen var total.
hehe saknar när bilden togs...
