Den Lysande Teatern

Ibland måste man göra saker som man vet inte är bra för själen, på lång sikt. Rättelse: Ibland gör jag saker som jag vet att det inte är bra för min själsliga frid, men jag gör dem ändå. Sen rättfärdigar jag dem genom att byta ut jag till man.
 Allt känns så mycket mer generellt då, som om jag inte är ensam med mina ovanor och skavanker.

Jag ser inget slut i den svarta tunnel som breder ut sitt valv ovanför mig. Jag hatar att vara tonåring. Men trots det så gör jag saker som tonåringar förväntas göra, för det är alltid trevligt att passa in. Om bara för en sekund. 
Det slår självklart tillbaka senare, men det glömmer jag. För jag är tonåring, jag är Allt och Ingenting.

Den mänskliga hjärnan utvecklar inte sitt konsekvenstänkande förän i 21års ålder. Och före det tittar vi tonåringar in. Detta faktum utnyttjar jag gärna när jag förklarar bort någon av mina mer misslyckade strappatser.

Jag vet inte vilket syfte det här blogginlägget tjänar,
men det är lite för tidig morgon för att jag ska producera någonting med substans.