Den Lysande Teatern

Idag har jag lärt mig mycket om mig själv. Jag placerade min tyngande väska på ett säte på bussen i morse och insåg att det nog skulle vara bäst för alla om jag bytte skola. Over and out. Helst bytte land, men vad ska man göra. Jag älskar Sverige, jag älskar dess kyla. Sverige och jag är nog väldigt lika. Vi distanserar oss lätt till saker utan betydelse eller av tveksam seriositet, vi bryr oss egentligen inte så mycket om saker som inte bekommer oss.
Avsaknaden av empati binder oss två samman.

Men medan Sverige stannar kvar på samma ställe, vill jag röra på mig. Jag vill ut, jag kräver att få utvecklas!
Jag vill inte vara substanslös och porös i kanterna. Jag vill möta likasinnade, jag trivs inte ensam. Sverige och jag kommer aldrig bli ett och samma, det vet jag. Jag är inte nationalist, och jag kommer säkerligen aldrig sänka mig till den nivån att jag blir sverigedemokrat. Sådant lämnar jag till de som för länge sedan tappat bort sig själva.
Själv har jag de ihop tejpade bitarna av mig själv i ett fast grepp. Jag är den jag är, fast i light-version.

Jag behöver komma ut i världen, jag hatar att inte kunna andas. Det bekommer mig inte väl på något sätt.
Södra Latin och dess långsamt havererande besättning hämmar mig. Missförstå mig inte nu, jag älskar Er alla djupt. Men när väggarna närmar mig och lärarna suger ur den sista luften ur mina lungor, får jag känslar av att det finns något bättre någonstans. Mitt Arkadien måste finnas någonstans - eller kan jag ha blivit lurad?
Tankarna snurrar i takt med väggarnas nästan perversa närmanden.

Jag måste ut.

(...)Och jag känner oron växa mer och mer. Men kontrollen blinkar blå, en signal, för det säkra.
(Om skärmen är normal, finns inga skäl att tveka. Men det finns frågor som inte datorn kan besvara)

Jag behöver en signal, ett klartecken. En liten vink, en uppmuntrande vind som bekräftar att jag är på väg i rätt riktning. Antagligen möts jag av sådana vindar, vinkar, tecken och signaler dagligen, jag är bara för blind för att se dem.
Jag är bara en människa.

Tänk om vi alla skulle gå ihop och bryta oss fria från de rep som binder oss nere. Alla reser sig upp samtidigt, alla tar de första stapplande stegen stöttandes och stöttade av varandra. Tänk vilken syn! Då skulle de få se vad vi egentligen går för. Oss kör man inte över och lämnar i väggrenen.

Jag vet varken vilka "de" eller "vi" är. "De" kanske är tankarna som jag skäms över att tänka, de som hämmar mig från att öppna munnen i främmande situationer. "Vi" är vi som kämpar för att komma loss, komma bort.
Kanske borde vi göra en namnlista, för att se att vi inte är ensamma i den ohämnat utelämnande värld som vi lever i idag. Kanske skulle vi då utelämnas och exilieras till vår individuella, absoluta ensamhet.


Vilken bild jag än lägger upp, vet jag att ni har sett tidigare. Det finns ingen
originalitet kvar i världen, allt är så satans artificiellt nuförtiden. Himlen var
äkta, men det här är fattig konst när ni inte får uppleva den själv. Kanske handlar
det om att du ska skapa ditt egna Arkadien. Kanske handlar det om att det inte
finns någon sådan sak. Kanske är det bara ett län i Grekland, kanske var
Pete Doherty redan förlorad när han nämnde det i Låten.
Kanske vägrar jag tro på det, för att det är min enda livhake.