Remember the times
Det är min mening att säga, att världen var ett bättre ställe att leva i före bloggarna kom. Det har bara hänt sig att folk har slutat leva, sedan Blondinbella startade sitt imperium. Innan Kenza lade upp sin första bikinibild. Innan den första trettonåriga flickan från Någonstans yttrade ordet "fashionista" för första gången.
Folk har slutat leva sina egna liv, få sin egna uppfattning om saker och ting. Folk, vi kanske jag borde säga, då jag är en del av folket (notera detta noggrant) har slutat vara en version av sig själva och istället blivit en version av andra.
Vi har alltid fascinerats av människor med framgång. Vi betraktar, vi fascineras, vi kopierar. Honhan är framgångsrik, varför är inte jag det? Jag måste bli som honhan.
Jag läste i Aftonbladet häromdagen, en tidning av mycket tveksam härkomst och vars konspirationsteorier, ihopknåpade "nyheter" man inte ska ta alltför hårt på, att någon etablerad modebloggare hade gett litterära tipps på referenser. Låtsaskulturpoäng. Referera till Proust, utan att ha läst en bok. Referera till Brideshead Revisited (En förlorad värld) utan att varken läst den eller sett den gamla versionen.
Det är bloggarna som dödar kulturen. Jag känner mig tvingad att tillägga: Kulturen såsom jag vill ha den.
Det finns en viss mentalitet på Södra Latin, där jag nu gått första halvan av mitt första år. Jag har redan tröttnat på den, denna noir-mentalitet. Tänk dig ett ställe där alla klär sig i svart, dricker rött vin och diskuterar Krig och Fred. Jag tycker att det låter som ett alldeles underbart ställe, om man bara följer beskrivningen.
Men problemet ligger i att de svarta kläderna kommer från tipps från front row Gina Tricot (inget fel på Gina Tricot! Men det känns inte äkta när man frågar var hanhon har köpt byxorna, och denna svarar "Vintage" trots att Gina Tricot-lappen tydligt sticker upp ur byxlinningen), det röda vinet möts av äcklade grimaser, då det endast konsumeras för berusningens skull. Och ingen har verkligen läst, ens öppnat boken som recenseras.
Jag känner på mig att den sistanämnda meningen kommer väcka rabalder hos min närmaste umgängeskrets, då jag har recenserat åtskilliga böcker, utan att ens ha öppnat dem. Men det har varit böcker skrivna av odugliga vyschande tanter, såsom "Pojken och hans Tiger" - om den lilla pojken som vandrade från Skåne till Norrland, i jakt på hans katt. Vandringen tog ungefär tre månader, och av någon anledning var det ingen som letade efter honom! Alldeles för makabert och tragiskt för att jag skulle fundera över det under en längre tid. Förordet räckte alldeles utmärkt.
Jag sitter i vår lila Howard Johnsonsoffa med sammetsöverdrag och tittar
på Brideshead Revisited. Det är en vacker historia om kärleksfull vänskap,
om karaktäristiskt förfall, och om familjerelationer som känns väldigt vivida.
De påminner om min familj. Eller ja, en av mina familjer.
Och så fascineras jag av naturen utanför mitt fönster. Varför kan inte folk blogga om sådant?
Än en gång så är jag en hycklare, då jag både har en blogg och bloggar om ytliga saker. Ni vet,
främlingsfientlighet, lögner och annat strunt.
Folk har slutat leva sina egna liv, få sin egna uppfattning om saker och ting. Folk, vi kanske jag borde säga, då jag är en del av folket (notera detta noggrant) har slutat vara en version av sig själva och istället blivit en version av andra.
Vi har alltid fascinerats av människor med framgång. Vi betraktar, vi fascineras, vi kopierar. Honhan är framgångsrik, varför är inte jag det? Jag måste bli som honhan.
Jag läste i Aftonbladet häromdagen, en tidning av mycket tveksam härkomst och vars konspirationsteorier, ihopknåpade "nyheter" man inte ska ta alltför hårt på, att någon etablerad modebloggare hade gett litterära tipps på referenser. Låtsaskulturpoäng. Referera till Proust, utan att ha läst en bok. Referera till Brideshead Revisited (En förlorad värld) utan att varken läst den eller sett den gamla versionen.
Det är bloggarna som dödar kulturen. Jag känner mig tvingad att tillägga: Kulturen såsom jag vill ha den.
Det finns en viss mentalitet på Södra Latin, där jag nu gått första halvan av mitt första år. Jag har redan tröttnat på den, denna noir-mentalitet. Tänk dig ett ställe där alla klär sig i svart, dricker rött vin och diskuterar Krig och Fred. Jag tycker att det låter som ett alldeles underbart ställe, om man bara följer beskrivningen.
Men problemet ligger i att de svarta kläderna kommer från tipps från front row Gina Tricot (inget fel på Gina Tricot! Men det känns inte äkta när man frågar var hanhon har köpt byxorna, och denna svarar "Vintage" trots att Gina Tricot-lappen tydligt sticker upp ur byxlinningen), det röda vinet möts av äcklade grimaser, då det endast konsumeras för berusningens skull. Och ingen har verkligen läst, ens öppnat boken som recenseras.
Jag känner på mig att den sistanämnda meningen kommer väcka rabalder hos min närmaste umgängeskrets, då jag har recenserat åtskilliga böcker, utan att ens ha öppnat dem. Men det har varit böcker skrivna av odugliga vyschande tanter, såsom "Pojken och hans Tiger" - om den lilla pojken som vandrade från Skåne till Norrland, i jakt på hans katt. Vandringen tog ungefär tre månader, och av någon anledning var det ingen som letade efter honom! Alldeles för makabert och tragiskt för att jag skulle fundera över det under en längre tid. Förordet räckte alldeles utmärkt.
Jag sitter i vår lila Howard Johnsonsoffa med sammetsöverdrag och tittar
på Brideshead Revisited. Det är en vacker historia om kärleksfull vänskap,
om karaktäristiskt förfall, och om familjerelationer som känns väldigt vivida.
De påminner om min familj. Eller ja, en av mina familjer.
Och så fascineras jag av naturen utanför mitt fönster. Varför kan inte folk blogga om sådant?
Än en gång så är jag en hycklare, då jag både har en blogg och bloggar om ytliga saker. Ni vet,
främlingsfientlighet, lögner och annat strunt.
Kommentarer
Trackback
