Schweden, what a beautiful community ni har.
Efter att ha spenderat en halvtimme av min utrinnande tid med mina vänner periodarna och de avdankade framtidsdrömmarna på Slussen, är jag nu hemma. I trygghet, mitt sunkiga palats i en annars så felfri fasad. För dagens samhälle är bara en fasad, eller hur?
Det är inte så att jag tappat tron på mänskligheten, inte på något sätt. Jag tror fortfarande på oss, på våra felanden och lärande. Jag tror att om du inte kan fixa dig själv, är det ingen som kan. Om du inte kan ta tag i ditt liv, rycka dig ur skiten, då vill du det inte tillräckligt mycket. Men å andra sidan, jag har växt upp i Sveriges övre medelklass - i superba suborter till Stockholm, Stockholm hufvudstaden. Jag har varit en flicka som fick 13 MVG och 3 VG. Jag har varit en flicka med en farmor som infört alla de bra lagar som betyder något, min förebild och idol, en professor som farfar, en marknadschef som blev utbränd som blev livscoach till mamma och en mormor som inte behövt arbeta, för att hon var gift med en rik leksaksgrossist.
Jag har också varit en flicka med anorexia, med alkoholism i släkten, en flicka som har gått hos psykolog i 9år, 9år som jag aldrig kommer få igen, 9år som jag för all framtid har spenderat i klaustrofobiskt små rum, utan luft eller fuktighet, utan medkänsla eller medmännsklighet. Nej, jag är inte bitter. Jag har varit en flicka vars morfar var jude, en jude som aldrig ville berätta varför han aldrig ville kännas vid sitt egna folk. En flicka som förlorade en fjärdedel av sitt ursprung den 29 juni 2001 när hennes morfar dog i cancer på Lidingö Hospice, en flicka som slängde sig runt halsen på sin döde morfar, som ruskade i honom, förgäves försökte övertala honom att börja leva igen.
Jag har varit en flicka med kollapsande njure, med sömnlösa nätter, med magkatarr och viktfixering.
Jag är en flicka som är nöjd med sitt liv. Jag är en frisk och sund tjej, med bra uppfostran och bra människosyn. En flicka som ska spendera två veckor i Israel nästa sommar, söka kontakt med mig själv. Jag är en flicka som tackar nej till alkoholism, tackar nej till pubertal tonårstragi, en flicka som älskar sina föräldrar, sin hund, sig själv.
Jag är en kvinna, och ni kan inte rubba mig, vad ni än gör.
Fasader? Alltihop. Jag? Jag.
Det är inte så att jag tappat tron på mänskligheten, inte på något sätt. Jag tror fortfarande på oss, på våra felanden och lärande. Jag tror att om du inte kan fixa dig själv, är det ingen som kan. Om du inte kan ta tag i ditt liv, rycka dig ur skiten, då vill du det inte tillräckligt mycket. Men å andra sidan, jag har växt upp i Sveriges övre medelklass - i superba suborter till Stockholm, Stockholm hufvudstaden. Jag har varit en flicka som fick 13 MVG och 3 VG. Jag har varit en flicka med en farmor som infört alla de bra lagar som betyder något, min förebild och idol, en professor som farfar, en marknadschef som blev utbränd som blev livscoach till mamma och en mormor som inte behövt arbeta, för att hon var gift med en rik leksaksgrossist.
Jag har också varit en flicka med anorexia, med alkoholism i släkten, en flicka som har gått hos psykolog i 9år, 9år som jag aldrig kommer få igen, 9år som jag för all framtid har spenderat i klaustrofobiskt små rum, utan luft eller fuktighet, utan medkänsla eller medmännsklighet. Nej, jag är inte bitter. Jag har varit en flicka vars morfar var jude, en jude som aldrig ville berätta varför han aldrig ville kännas vid sitt egna folk. En flicka som förlorade en fjärdedel av sitt ursprung den 29 juni 2001 när hennes morfar dog i cancer på Lidingö Hospice, en flicka som slängde sig runt halsen på sin döde morfar, som ruskade i honom, förgäves försökte övertala honom att börja leva igen.
Jag har varit en flicka med kollapsande njure, med sömnlösa nätter, med magkatarr och viktfixering.
Jag är en flicka som är nöjd med sitt liv. Jag är en frisk och sund tjej, med bra uppfostran och bra människosyn. En flicka som ska spendera två veckor i Israel nästa sommar, söka kontakt med mig själv. Jag är en flicka som tackar nej till alkoholism, tackar nej till pubertal tonårstragi, en flicka som älskar sina föräldrar, sin hund, sig själv.
Jag är en kvinna, och ni kan inte rubba mig, vad ni än gör.
Fasader? Alltihop. Jag? Jag.
Kommentarer
Trackback
