Den Lysande Teatern

Jag tänkte att det var dags att skriva ett till substansfullt inlägg. Jag börjar med Kärleken.

Du översätter mig. När jag pratar som jag gör, resonerar med mina hjärnspöken, så finns Du där. Du står bredvid mig, Du gör så att jag inte ser ensam ut. Jag önskar att jag kunde besvara Din Kärlek. Jag önskar att Du kunde förstå hur mångfacetterad min kärlek för Dig är.
         Dels tacksamhet, för jag har inte känt såhär på länge.
Du får någonting inom mig att le, någonting som jag trodde varit förlorat sedan länge.
         Dels rädsla. När vi är rädda, skrämda, när hjärtat slår snabbare och Verkliga händelser känns som ultra-rapid så förstärks vanliga känslor som lust, kärlek och rädsla (död, och vi är alla renässansmänniskor!).

Min rädsla att dö ligger i min kärlek till Dig. För tänk om Du slutar älska mig? Om jag får stå ensam och bekämpa mina inre krig. Du har ingen som helst skyldighet att rädda mig, faller jag så faller inte Du.

Love in translation, jag tyckte det var passande. En ordlek senare, och jag ger Er en liten del av min innersta persona. Jag älskar Dig, men jag tror att i det så har jag tappat en liten bit av mig själv.
Med dig försvann alla de möjligheterna att bli någon annan.
Du ger mina ord en kontext, ger mina tankar en karta. Jag vet inte vem jag kan ha varit före dess att jag träffade Dig.

Kärleken är till alla Er som står stilla, långsamt framåtlutade mot studenten 2011