Svalt
Känn vinden mot din kind. Känn mitt misslyckande.
Jag kommer ju ingenstans! Så mycket för alla drömmar, för alla ord.
Så lätt att lova, så svårt att agera.
En smekning mot din kind, men det är inte min. Jag lever i en fantasivärld, och ni är så mycket efter. Nej just det, det är ju jag som är efter. Jag är fortfarande fast i idén om att allt ska vara svart, jag släpper aldrig taget om min bubbla.
Ni är de som är trötta, ni är de som växt upp. Och jag står kvar och stampar i min värld av imaginärt mörker, bland falska förhoppningar om att jag vet hur man är äldre.
Men jag vet ju ingenting. Förutom att jag sitter fast, och ni är min tysta, dramatiskt avtrubbade publik. Ni har sett det här förut, ni har ju själva suttit i min position. Skillnaden ligger i att ni kunnat gå vidare, medan jag fortsätter sova mig igenom föreställningar av epileptiska genier. Hybris.
För jag är ingen, för jag är alla. Jag är böckerna jag läser, maten jag äter, kläderna jag bär. Och ingen. För jag förstår inte att det inte spelar någon roll, ni kan också läsa om ni vill. Det är inte mina kläder ni vill ha, det är mig. Likt våldtäcktsmän i Hagaparken sliter ni i mig, ta av dig kläderna! Jag önskar verkligen att jag kunde stå er till tjänst. Men era fingrar är för stadiga, och jag bara fumlar bort era händer.
Vi är för ojämna, och jag hälsar er välkomna till min bubbla av Meningar.
Tack Agnes för bilden. Igen. Södra Latins teatersal vt09
Jag kommer ju ingenstans! Så mycket för alla drömmar, för alla ord.
Så lätt att lova, så svårt att agera.
En smekning mot din kind, men det är inte min. Jag lever i en fantasivärld, och ni är så mycket efter. Nej just det, det är ju jag som är efter. Jag är fortfarande fast i idén om att allt ska vara svart, jag släpper aldrig taget om min bubbla.
Ni är de som är trötta, ni är de som växt upp. Och jag står kvar och stampar i min värld av imaginärt mörker, bland falska förhoppningar om att jag vet hur man är äldre.
Men jag vet ju ingenting. Förutom att jag sitter fast, och ni är min tysta, dramatiskt avtrubbade publik. Ni har sett det här förut, ni har ju själva suttit i min position. Skillnaden ligger i att ni kunnat gå vidare, medan jag fortsätter sova mig igenom föreställningar av epileptiska genier. Hybris.
För jag är ingen, för jag är alla. Jag är böckerna jag läser, maten jag äter, kläderna jag bär. Och ingen. För jag förstår inte att det inte spelar någon roll, ni kan också läsa om ni vill. Det är inte mina kläder ni vill ha, det är mig. Likt våldtäcktsmän i Hagaparken sliter ni i mig, ta av dig kläderna! Jag önskar verkligen att jag kunde stå er till tjänst. Men era fingrar är för stadiga, och jag bara fumlar bort era händer.
Vi är för ojämna, och jag hälsar er välkomna till min bubbla av Meningar.
Tack Agnes för bilden. Igen. Södra Latins teatersal vt09
Kommentarer
Trackback
