En flykt mot varmare stränder
Alla fina främlingar.
Nu byter jag bloggadress. Jag känner inte att jag får den anonymitet jag behöver för mitt kreativa tänkande ska kunna frodas, på byebyebirdie. Adderat med att namnet Bye Bye Birdie är otroligt ogenomtänkt och fånigt. Vad tänkte jag? (Att det var ett roligt bloggnamn som jag ville kapa innan någon annan gjorde det.)
Men jag kommer självklart fortsätta blogga. På en annan adress.
Maila mig: [email protected] och jag mailar er min nya bloggadress.
För att försökra mig om att Ni inte är någon av de personer
som bidrar till att jag nu måste byta bloggadress ber jag er att:
1) Skriva namn om jag känner Er
2) Skriva Er bloggaddress om jag inte känner Er.
Det är endast min mor, min far och en annan person som jag vill förhindra vidare läsning av min blogg. Och Ni är antagligen inte en av dem.
Många pussar och kramar från Sophia.
Vi ses snart!
Arden
Jag saknar dig redan, jag vet inte vad som hände.
Som ett ofantligt moln av ord, och du tittar på. Jag slår och jag slår och jag slår, men hålet i molnet blir aldrig tillräckligt stort för dig att krypa in i. Det drar ihop sig, sluts samman. Precis som jag. För ju längre jag befinner mig utanför din närvaro, ju längre bort kommer jag. Det är en kamp mot Omöjligheten.
(Jag trodde aldrig att jag skulle skapa mig själv en dödsfiende, men här sitter jag ändå).
Poesi lockar dig kanske tillbaka. Jag har inte så mycket annat att erbjuda. Porr, kärlek och chips. Allt har blivit så kommersiellt. Jeans sitter på den vanliga luffaren, och jag är instängd. Det finns ingen originalitet i ett samhälle som strävar efter just det.
Orden i molnet håller mig vid liv, det är vad de säger mig.
Men jag vet att för varje bokstav jag sväljer blir jag mer och mer enfaldig, tillslut kan jag inte skilja Coca-Cola från Sprite, gatsten från asfalt, vackert från fult. Jag önskar att jag var någon du kunde älska, men inget pris ligger inom räckhåll, och jag har hört att du gillar sådant. Orden har sagt att de är allt jag har kvar. Trögtänkt. Men jag orkar inte vara som de, jag orkar inte tänka själv.
Plums. Jag svalde betet.
Jag är min vana trogen
ARDEN
Gender: Masculine & Feminine
Pronounced: AHR-dən
From an English surname, originally taken from various place names,which were derived from a Celtic word meaning "high".
Aamina
AAMINA
Gender: Feminine
Usage: Arabic
Other Scripts: آمنة (Arabic)
Derived from Arabic أمن (amina) meaning "feel safe". This was the name of the Prophet Muhammad's mother, who died when he was young.Akane
Jag sitter med hela världen i min hand. Kastar upp den i luften, känner värmen sprida sig i min kropp när klumpen, världen, slår emot golvet med en duns. KLOFF. Världen är nu platt, inte lika fascinerande. Jag trodde att det skulle vara så mycket mer, trodde inte att världen var så lättformad.
Jag tittar på klumpen. Oigenkänlig. Jag har alltid velat tro att det inte finns något slut, att känslan av att hålla Världen i min hand skulle vara... Oändlig. Men så sitter jag här, stirrar på min platta världsklump.
"Är det här inte nog för dig?" säger den. Min värld. Mitt samvete, jag. Jag pratar med mig själv ganska ofta. Innan jag höll världen i min hand pratade jag mer. Jag har ganska intressanta åsikter, men är tråkig på tu man hand.
Notera att det här är ett inlägg där jag pratar med en degklump.
Notera. Jag och Vi var ute idag, träffades och petade lite på varandras åsikter, värderingar, självinsikt och förtroende. Det var inte platt, inte alls. Inte som min klump, hur älskvärd den än var. Dens platthet och tomhet var något så genuint och vackert, den var fylld av tomhet.
AKANE
Gender: Feminine
Usage: Japanese
Other Scripts: 茜 (Japanese)
Means "deep red" in Japanese.
Adonis
Vi möttes, och det varade i ett flertal sekunder. Du märkte det också, det måste du gjort.
Bekräftas jag inte, dör jag.
Om ingen bekräftar min existens, vem är jag då att andas? Men vi möttes, och du gav mig ännu några veckor att leva. Du bekräftade att jag stod där, på en skolgård någonstans där jag inte trodde att jag hörde hemma.
Jag stod där den sjuttonde mars tvåtusennio, och det kan du intyga.
Jag fanns, jag finns, och jag kommer finnas.
24/3 kl 18:00 - PREMIÄR
25/3 kl 18:00
26/3 kl 17:30
27/3 kl 19:00
30/3 kl 17:00
31/3 kl 20:00 - SISTA FÖRESTÄLLNINGEN
Kom gärna och se. Det är ES1a's (2008-2009) debut på Södra Latin i föreställningen "Var är Louie?".
Första akten kommer bli minnesvärd. Sen kan ni gå om ni så behagar.
ADONIS
Gender: Masculine
Other Scripts: Αδωνις (Ancient Greek)
Pronounced: ə-DAH-nəs (English), ə-DO-nəs (English)
From the Semitic Adonai, which means "lord". In Greek myth Adonis was a handsome young shepherd killed while hunting a wild boar. The anemone flower is said to have sprung from his blood. Because he was loved by Aphrodite, Zeus allowed him to be restored to life for part of each year. The Greeks borrowed this character from various Semitic traditions, hence the Semitic origins of the name
Jag kämpade i kriget
Men vad hjälpte det? En till död.
Snälla, ge tillbaka din kärlek.
Jag ska vara lycklig. Punkt. Jag ska.
När jag inte spenderar dagarna med att se ut som ett traumatiserat första världskriget offer, är jag renässansmänniska. Och allt vad det innebär. (Leve Macchiavelli! Leve våldsmonopolet!)
Am vrut-mi un inorog, a fost un taur
Och hon levde, om än bara för en liten stund.
Gå, gå, spring
Sagt. Jag sitter fast i Södra Latins tuggummiliknande normer, de rosa bubblorna finns gömda i mörkret och jag trevar mig vilset fram. Bakvänt. Jag försöker verkligen med fasaden. Bråkar med mig själv. Jihad Sophia.
Men sådant skämtar man inte om, och jag är Ingen.
För jag har inte förstått lekens regler. De finns där framför mina ögon, men jag drabbas av en plötslig dyselexi, vänder bord huvudet av skam. Det finns inget fel med det jag gör, förutom att det är jag som gör det.
Den här personen är inte den jag brukade vara. jag brukade vara kornblå, ett skimmer av nylon brukade omge mig. Nu har den svarta romantikern inom mig tagit över, jag har vaknat i ett rum där alla sover.
Och du förstår, säger du.
Men dina sista tjugo procent är inte för mig. Dina äventyr i tunnelbanan är inte för mina ögon. Din musik spelas för alla, inte för mig. Du sitter och snurrar i Provivaruset, medan jag ger efter för smärtan. Trillar. Bryter benen, bryter ner mig.
Men jag är inget maskrosbarn, och det är mitt val.
Det finns en längtan till liv inom mig. Ensam?
Leve Revolutionen!
Tack Amanda för bilden
Tack alla dina fula vänner för konserten
Tack
Han har kickat heroin, och slås omkull av (ny) nostalgi
Ett sådant tarvligt försök att komma ifrån att jag inombords är +46.
Men vad spelar det för roll vem och hur jag är? Vi har växt i varandra, hur asexuellt det än låter. Ni och jag.
Jag ser de nya sökande, och ler. De har ingen aning om vad de ger sig in på. Haha. Haha. Ha.
När jag grät av nervositet utanför teatersalen. Det känns som om det var igår,
men så säger väl alla gamla människor, mig själv inkluderad. Jag hade på
mig en röd kjol, ett vitt linne och någon tyckte att jag hade fina axlar.
100309
I had a friend and we were very pretty together in a black/white photo from when we were punkers
men Boris har fastnat i tuggummi, och jag lovade att vänta på henne.
This is not for Cleo,
I will not die for you.
Eventhough I love you more than Life itself
Svalt
Jag kommer ju ingenstans! Så mycket för alla drömmar, för alla ord.
Så lätt att lova, så svårt att agera.
En smekning mot din kind, men det är inte min. Jag lever i en fantasivärld, och ni är så mycket efter. Nej just det, det är ju jag som är efter. Jag är fortfarande fast i idén om att allt ska vara svart, jag släpper aldrig taget om min bubbla.
Ni är de som är trötta, ni är de som växt upp. Och jag står kvar och stampar i min värld av imaginärt mörker, bland falska förhoppningar om att jag vet hur man är äldre.
Men jag vet ju ingenting. Förutom att jag sitter fast, och ni är min tysta, dramatiskt avtrubbade publik. Ni har sett det här förut, ni har ju själva suttit i min position. Skillnaden ligger i att ni kunnat gå vidare, medan jag fortsätter sova mig igenom föreställningar av epileptiska genier. Hybris.
För jag är ingen, för jag är alla. Jag är böckerna jag läser, maten jag äter, kläderna jag bär. Och ingen. För jag förstår inte att det inte spelar någon roll, ni kan också läsa om ni vill. Det är inte mina kläder ni vill ha, det är mig. Likt våldtäcktsmän i Hagaparken sliter ni i mig, ta av dig kläderna! Jag önskar verkligen att jag kunde stå er till tjänst. Men era fingrar är för stadiga, och jag bara fumlar bort era händer.
Vi är för ojämna, och jag hälsar er välkomna till min bubbla av Meningar.
Tack Agnes för bilden. Igen. Södra Latins teatersal vt09
Calexico (The news about (...))
Så själviskt av mig att vilja ha dig. Jag vill att du ska sitta bredvid mig i buren, men för att göra det måste du släppa taget om din värld.
Jag förstår att mina krav är omöjliga. Just därför bär jag alltid pansarbeklädda kläder.
De säger att vi är vackra tillsammans, vi är från en annan värld, du och jag! Det sägs att vi skulle kunna riva murar. Men rykterna spreds av mig, och likt kolfragment spreds de för vinden och ut i oändligheten. Precis som mina lögnaktiga rykten smutsar de ner allt som de klibbar sig fast vid.
De smutsar ner en icke-tänkt sanning.
Jag vill flyga iväg med dig. Fysisk kontakt är underskattat, och jag vill att du ska se hela mig.
Jag har så mycket jag måste berätta om! Som att jag älskar dig, till exempel.
Du är inte jag, men på ett sätt är vi ändå samma. För medan du känner ingenting, känner jag dig. Och vice versa.
Du är inte luften i mina lungor, den obarmhärtiga, utan du är kapilärerna som motiverar varje andetag.
Jag har inga bilder på dig som inte dateras till för två år sedan. Och jag vill gärna glömma den tiden, det var för många som dog då. Det naturliga urvalet, och vi klarade det.
Love in Translation
Du översätter mig. När jag pratar som jag gör, resonerar med mina hjärnspöken, så finns Du där. Du står bredvid mig, Du gör så att jag inte ser ensam ut. Jag önskar att jag kunde besvara Din Kärlek. Jag önskar att Du kunde förstå hur mångfacetterad min kärlek för Dig är.
Dels tacksamhet, för jag har inte känt såhär på länge.
Du får någonting inom mig att le, någonting som jag trodde varit förlorat sedan länge.
Dels rädsla. När vi är rädda, skrämda, när hjärtat slår snabbare och Verkliga händelser känns som ultra-rapid så förstärks vanliga känslor som lust, kärlek och rädsla (död, och vi är alla renässansmänniskor!).
Min rädsla att dö ligger i min kärlek till Dig. För tänk om Du slutar älska mig? Om jag får stå ensam och bekämpa mina inre krig. Du har ingen som helst skyldighet att rädda mig, faller jag så faller inte Du.
Love in translation, jag tyckte det var passande. En ordlek senare, och jag ger Er en liten del av min innersta persona. Jag älskar Dig, men jag tror att i det så har jag tappat en liten bit av mig själv.
Med dig försvann alla de möjligheterna att bli någon annan.
Du ger mina ord en kontext, ger mina tankar en karta. Jag vet inte vem jag kan ha varit före dess att jag träffade Dig.
Kärleken är till alla Er som står stilla, långsamt framåtlutade mot studenten 2011
