Vi ses på andra sidan trädet
Thank you for inviting me to your life
Och sen så är hon ju otroligt vacker. Nästan smärtsamt.
Som ni behagar
Jag kan inte sluta tänka på rosor
Känn deras lena löften viska mot din kind. De ler liksom hela tiden, vill att du ska föra handen längre ner. Smekande rörelser, allt är så lätt. Men ju längre ner du kommer, ju närmare du kommer stället där dina händer inte är menade att vara, destå mer märker du att deras huvudens upphetsade nickningar har bytt skepnad. Från löften kommer nu begär. Begär för att du ska fastna för deras kärlek, snart är det försent, vänd om! Men likväl stannar du inte dina händer, du låter dem utforska det förbjudna.
Det sticker till, dina händer är blodtäckta.
J a g ä l s k a r r o s o r .
Jag lägger fötterna på kudden och nyper mig i örat; "Det är verkligt"
(Med byrokraterna inkräktandes i piraternas hamn vet jag inte vad som är legalt och illegalt på Intranätets bomark. Jag kan inte längre skilja på AFK, IRL och Verkligheten. Vad gäller var? Och vem har rätten att bestämma det?)
Du är som jag, Jag känner inte heller någonting
I månader har jag gått runt i en gråzon, mellan Ingenting och Ingenting. Ett Ingenmansland av Inga känslor. Men så ikväll. Räddningsbåtens lantärnor väckte mig ur dvalan, och havet förvandlades till ett moln av röda rosenblad. Jag vet att du hatar röda rosor. Du vill att livet ska vara en enda stor begravning, men I've got some news for you kiddo: Så är det inte. Även vi som inte kan känna någonting känner någonting. För någonstans under alla armeringar och under allt pansar så finns ju vi. De som älskar.
Det kallas Nattens Rytm
Ensamheten är den äldsta av alla, för även celler kan vara ensamma. Men celler kan inte älska.
Jag drabbades plötsligt av ett nästan överväldigande begär för rosor. Överallt. Minns ni dofterna om sommaren? Rosor i överflöd! Jag önskar att jag var förföljd av någon med en rosfetish, någon som kunde fylla ett helt rum med rosor! Och till varje bukett skulle det komma en dikt. Några få rader av illa skriven poesi, någon billigt.
Jag älskar dig, min timotej.
Se, det ser nästan ut som om jag känner doften av rosor. Doften av den tid som gått, den som jag inte fick uppleva. För jag har ingen som så desperat vill vara mig nära. Jag har en handfull med vänner som kan klappa mig på huvudet, köpa en prästkrage när jag blir ett bubbelbarn.
Men jag har ingen som jagar mig, så som jag tycker att det borde vara.
(...) Och jag letar mig till sunda relationer.
En liten uns av frihet
Oaser av luft
Jag svävar runt mellan dem
Utan syfte eller gravitation - Fel.
Att inte kunna andas för att man är så instängd i sig själv, vem vinner på det? Mina motståndare. Men det låter inte lika romantiskt när det varken är en korrupt förälder, ett trångsynt, smygkapitalistiskt parti eller en blinda kärleken som jag bekämpar. Det är mig själv och min kärlek till just undertecknad. Uh.
Huvudvärken smyger sig på, och klockan är bara tjugotvå och tjugonio.
Ikväll socialiserar jag med mig själv och mina bittra, svarta tankar. (Glädje.)
Den medicin jag ber om går inte att köpa på Apoteket.
- "¨Det gör ont"
- "Ska jag gå?"
- "Nej, stanna. Jag gillar närhet"
- "Men gjorde det inte ont?"
- "Det är det som jag gillar med närhet"
Flickan med det stora förfallet
Det är så lätt för mig att hitta ord, lättare än att andas. Det tar kraft. Skrivandet är som att tänka på dem jag älskar, en mening, ett ord, ett sammanhang.
Sorg. Blickar som Kalashnikovs, smattrande ackompanjerar de vår vardag. Man vilar på den sjunde dagen, somnar in till ljudet av pistolerna. Vaknar på måndagen: Liv.
Skratt som ger liv. Måndagars fångande frihet. Avvärjningscentrum i Stockholm ska minska den lavinökande dödligheten år 2030, SvD fyller på listan av mina pretantiösa referenser.
Du borde finnas här, du borde ockupera mina lungor och designa ett band att pryda min krage med. Du borde finnas, du borde vara så mycket mindre än det jag vill att du ska vara.
Förstår du?
Det här är inte ett kärleksbrev, det är ett brev med kärlek. Cyberkärlek, för jag ser dig inte längre AFK. Piraternas hamn har invaderas av byrokrater, och SvD säljer alla detaljer för 20kronor/lösnummer på helgerna.
Vi säljer allt och flyttar till Paris. Vi - du, jag och sanningen om gårdagens färgskiftande dimma.
(Ändlösa korridorer och jag har glömt hur man somnar)
Det är billig poesi när du ligger på en billig matta.
På väg in i Evigheten, ett liv utan utan giltiga referenser.
Sexton år senare
Jag saknar herr W, men han hör inte av sig. Det gör inte jag heller.
Det är hårda tider för oss drömmare, och du tar mycket energi att sakna.
Fast det fanns en gång då vi inte fick existera, och det hatar jag med dig. Några skulle kalla det romantiskt, vi slog ner motståndet!, men jag kallar det för mord. Vi blev båda av med så mycket den dagen vi lärde känna varandra.
Jag sörjer inte längre.
Comp
Poesi. Vad är poesi? Vad är konst? Är att sabotera SLs tunnelbanevagnar konst? Det ska vara billigt, rått, men ändå exklusivt. Vad är klotter? Dyrt för staten, för skattebetalarna, för oss. (Och med oss menar jag de som betalar skatt, vilket egentligen inte innefattar mig, då jag endast är sexton år) Rått, ja. Men är det bra rått? Man vill leta sig tillbaka till arbetarklassens nedgångna dekadens, men resultatet blir att man sitter med något grått. Luddigt. Äckligt. Sen att det råa ska vara exklusivt, "one of a kind", det håller ju inte heller! Klotter finns överallt. Betyder det att de små djuriska texterna på Södra Latins toaletter är konst? "Erik runkar!", "Mongomongo" "Storebror ser dig" - det sista som skulle vara ett citat från 1984, men som 50år senare kommer från den bröstexponerande realitysåpan Bigbrother.
Usch, halvfärdiga tankar på en datorkunskaplektion.
Det fanns ett foto där jag såg ut som en hobbit. Jag vet bara inte varför.
Tack för bilden Minda (från "La vie!")
It's a silent crowd, my lovers
Här är jag allt som jag någonsin velat vara, och allt jag skulle vilja bli. Här är jag inte Sophia. Här är jag Mig. Jag är världsomfattande, för mina skildringar av världen sträcker sig inte utöver min egna värld, därför är jag Allt och Inget här.
Jag är Allt här, för här är jag religionen. Här är jag politiken och här är jag maten, husrummet och sjukdomarna.
Samtidigt är jag också Inget här, för emedan jag lever stilla och rofyllt i min värld, pågår världen utanför att diskutera med sig själv om jag och min värld verkligen ska fortsätta med sin resultatlösa existens.
Ingen hjälper den min värld, förutom världaltet.
Här är jag Ingenting, för vad vore min värld, utan Verkligheten? Jag är på inget sätt upphovsman till min värld, och jag är inte säker på vem som egentligen är det. Någon gång i tidernas begynnelse föddes någon som skulle komma att bli min urfader, och miljontals år senare föddes jag. 44h av förlossning, och före dess en herrejävlans massa år.
Jag är Allt och Intet, och det är precis så jag vill ha det.
Där ute i Verkligheten är jag Mellan och Lite. Åh, så trisst och lagom.
Därför ber jag Er nu, moder och fader, att sluta läsa min webblog. Det här är min värld, sluta att analysera och förstöra den. Den är skapad för mig och för mina vänner Främlingarna, en sympatisk samling med vänner som inte gör mig förnär med kommentarer eller efterdyningar. Jag älskar dem, de är min stumma publik. Ni pratar under min föreställning, men det gör inte att jag älskar er mindre för det. Jag endast ber er att sluta läsa min webblog. Av ärliga och praktiska skäl flyttar jag den inte till annan domän, utan ger er en chans att helt enkelt sluta.
Tack Minda för bilden
Sure Baby Yes
Jag vet vart jag vill, och det är ut. Men kanske är det för att jag aldrig riktigt kom in, redan från början blev allt fel.
Senaste veckan har jag kommit In, det tackar jag alla Inblandade för.
Men förringa inte på något sätt min önkan att komma Ut, bara därför.
För övrigt så går skolan bra. Livet liksom flyter på, men som i en gråzon. Allt har substans, och en kletig sådan. Kletig på det sättet att när jag lägger handen på det, så får den inget grepp. Glider av. Grått och kallt. Jag längtar till våren, till då man kan drömma sig bort. För våren ser likadan ut överallt, medan den svenska vintern är isande unik för just Sverige.
Jag längtar efter de rosa träden i Kungsträdgården, efter att de varma vårvindarna ska viska sina löften nerför gatorna på Söder. Jag längtar efter att få hata solglasögon, efter att få möta den första vårmorgonens gräsdoftande dagg. Eller kanske är det gräset som doftar av dagg, inte tvärt om.
Hursomhelst så längtar jag Bort, Ut. Ut ur den kalla bubbla som Shakespeare skapat (!), ut ur de sömnlösa nätter då jag brottas med beslutet om vädringsfönstret ska vara öppet eller stängt. Bort och Iväg.
Att leva i en svart moleskinsbeklädd bok bekommer mig inte.
(Ju lättare det går för mig att skriva, ju sämre mår jag.
Ack, den plågade poetens obligatoriska vånda)
Tack Agnes för lånet av bilden.
Och jag var lycklig. Är? Ja(g).
Jag lovade dig ett hyllningstal, så skratta inte nu
Grattis Miss M på din bemärkelsedag (som visserligen är imorgon, men imorgon tar Hell-man livet av mig). Sjutton år, va? Häftigt. Jag vill dra mig till minnes en Håkan Hellströmlåt som spelades på repeat hemma i mitt rum under några av mina yngre år - en låt kallad just "Vi två, Sjutton år".
"Vi är förlorade, vi två, sen vi var 17 år
Och dom säger bla, bla, bla, bla
Du fattar ingenting
Och du svarar cha, cha, cha, cha
Ni får mig vart ni vill"
Men jag tycker verkligen inte att den texten passar in på dig, Miss M. Dels för att vi inte är två om att vara sjutton, då jag fortfarande sitter kvar vid den generande åldern sexton. Pinsamt, fram till i juli.
Dels för att du förstår något så otroligt mycket, mer än vad du själv tror. Hjärnkramp hos Hell-man, men vem har inte det.
Nej, vad jag tycker är vackert med dig (en av alla de saker, d.v.s.) är att du har två ärr på ögonlocken. Du förtklarade någon gång att du föddes utan muskler i ögonlocken (rätta mig om jag har fel), så de var tvugna att operera in sådana.
Varför jag tar upp det här är för att jag tycker att det är en så vacker paradox, att du föddes med ögonen stängda, men är idag den mest klarsynta människan jag känner.
Du förstår visst, vilket motsäger texten.
"Ni får mig vart ni vill" - ja, det är ju inte du för fem öre. Du är det mest självständiga unga dam jag känner. Det är du som håller i tyglarna, vad som än händer. Det har du visat i och med Tefnut (hoppas att jag stavade det rätt), benhinneinflamationer, stress, hantering av det motsatta könet och mycket, mycket mer.
Sen är ju varken du eller jag förlorade. Även om det finns människor som lägger sig i våra val av självdestruktion, men de har fel. Vi är inte förlorade. Vi är sjutton år (snart).
Men jag hittade en ny låt, en låt som kanske passar bättre in på dig än vad Håkan någonsin gjorde.
Veronica Maggios "17 år", och därför tänker jag nu dra ett citat ur just denne text:
Sen jag var 17 år
17 år i staden där jag växte upp och så
Märker du hur fort det går
Och jag var 17 år ville inte va den
Som blev kvar
Jag känner att du vill iväg, det vill jag med. Vi pratade ju om det under en annan Khanjantimme, och du sa att du skulle dansa om du slapp skolan. Jag sa att jag skulle plugga på Universitetet. Nåväl, vi får väl se hur det går med mina studier, hos Hell-man är jag ju redan körd. Från och med imorgon.
Så jag vet att du vill iväg. Jag önskar att du inte gör som Maggios nästkommande textrader;
Jag minns det än idag
En vattenfestival
Minns att ingen ville åka hem
Jag skulle utomlands
Jag bytte efternamn
Och jag blev en av dom som aldrig kommit hem
...och lämnar mig ensam i kalla Sverige med mina kalla tankar.
Jag må vara klumpig och ovig, men även sådana personer behöver värme. Jag behöver dig, o förföriske dansör.
(Tack för lånet av bilden Gabriella, och för lokalen Agnes)
Det var i början, och jag tyckte att du var konstig. Jag (t.v.) Nea (bakom mig) och du (t.h.)
Grattis på födelsedagen vännen. Biz.
The Life Pursuit
Det var inte min mening att Ni skulle börja oroa Er för mitt välbefinnande här på Södra. Jag trivs alldeles utmärkt. Men ibland kommer de dagar då man inte mår lika bra, då livets dansgolv har taggar. Igår var en sådan dag.
Men visst var det lite spännande? Att känna något alltså. Vad kände Ni, berätta. Ni måste ju ha känt någonting, reaktionen var ju ganska synlig. Och verbal. Så berätta, vad kände ni och hur kändes det att känna något?
To be ended
Förlåt kamrater, men nu säljer jag ut er till cyberrymdens befolkning.
Jag älskar min klass, tro inte annat. Men idag när jag blickade ut över klassrummets alla invånare, kände jag ett sting av sorg. Jag ser inte mig själv någonstans. I ingens reflektion ser jag en skugga av mig själv, i ingens tankar driver mitt namn för vinden. Överallt och ingentans lyser min frånvaro blekt. Orkar jag?
Jag vet att jag är älskad, och ni ska veta att era känslor är besvarade. Jag känner mig inte missgynnad på något sätt. Kanske är det skolväsendet i sig som inte passar mig, kanske är det världen som inte har plats för mig.
Jag söker efter mig själv, efter något slags absolut Jag. Men inget finns att hitta på Södra Latin, jag känner inte att jag har något att hämta här.
Det här inlägget kräver en ursäkt till mina kamrater. Jag behöver inga kramar som säger "Du passar visst in här", de får mig inte att älska Er mer. Den kärlek som ligger i varje steg ni tar, säger nog.
Jag skulle gå genom eld för er, jag skulle bestiga berg.
Problemet är att haken. Jag har hakat upp mig på att det här inte är allt, jag ser ner på mig själv. Gymnasiet är ingenting, och jag önskar att jag inte såg det. Då skulle jag kunna vara mer här. Problem som uppkommande prov och om Kung Wester är bra eller dålig pedagog, bekommer mig inte. För jag kan inte se det. Det är som om gymnasiet är en sjabbig glasruta som skiljer mig från Resten. Jag ser genom glaset, ser det mer som en störning, att jag inte kan se Det Utanför kristallklart. Men efter ett tag ser jag inte smutset längre, jag ser endast Det Bortom.
Därför kan jag inte bli arg över resultatet från matematikprovet, därför orkar jag inte engagera mig i intriger och kärleksdraman. Kanske borde jag. Kanske borde jag sälja mig själv, såsom jag säljer Er nu.
Jag förstår om det inte finns några kramar eller hälsningsfraser att hämta imorgon.
Det är endast mig själv jag ser ner på.
Och så föddes ett missförstånd
Jag drömmer att jag vandrar med påken i hand
förbi hela världen,
ser ängar och gärden
och hus invid vägarnes rand,
men har inget hem eller land.
//Gustaf Fröding
Om Sverige vill ha det så, så var jag en missförstådd konstnärssjäl vid åtta års ålder. År 2000.
Nio år senare, vad har det blivit av mig?
Jag har så höga tankar om mig själv. Att sätta Sophia på en piedestal är ingenting jag tvekar över.
Sophia - allt får smaken av det inrökta kultursverige när man benämner sig själv i tredje person. Och det är ju dit jag vill, till sena kvällar med tvivelaktigt sällskap och atmosfärer med anor till 1920-talets Paris.
Vilken tarvlig dröm, en dröm för drömmare, för drönare. En dröm värdig Don Quixote.
Kanske borde jag ha blivit mer omdömesgill, kanske borde mina nyfunna erfarenheter rucka på drömmens imaginära gudomlighet. Men jag känner mig inte hemma i den materiella världen, inte heller i sociala sällskap som ger mig ryggdunkar och diskutabelt kärnlösa komplimanger. Jag känner mig inte hemma någon annanstans än med pennan i hand, med fingertopparna vidberörande tangentbordet på datorn. Ord, meningar, styckesindelningar.
En nästan pornografisk känsla lägrar sig över mig, när jag avslutar en novell. Extas.
Och jag skrev en Upprättelse, hänförd av Sanningens löfte om Rättvisa
You've got to like it
Tack för att ni läser det här.
Jag antar att ni gillar det.
Finner ni någon känsla; bryter någonting igenom skalet av avgaser, exklusiva märkeskläder, besvikelser och förvillande självförtroenden? Det som ni kämpat med att bygga upp, för det är vad som kallas att vara "vuxen".
Avskalad från alla extremheter. Till exempel eufori.
Fristad/snedstreck/fängelse från Verkligheten.
I området där jag bor är allt så underbart Mediokert. Alla finns där; narraktiga kattägare, sprättiga Öfverklassare, förvirrade dandys, Sådana som förtjänar en eloge för att leva på alldeles för lite kr/månad...
Här finns Alla och Ingen. Här är du Allt och Ingen.
På XXvägen, där jag bor, cirkulerar inte luften. Allt står stilla, allt upprepar sig, för det finns inte luft nog för att alla ska pröva på något nytt. Det finns inte luft nog att ta ett befriat andetag när du brytit dig ut.
Så du fortsätter.
Idag, imorgon, i juni.
Vi är förlorade
Det känns så tragikomiskt att säga något sådant; Vi är förlorade.
Som om det var ett enkelt konstaterande, som om det var ett accepterat faktum.
Och kanske ligger det en viss komik i det. Vi är förlorade! Slut, förtappade, tillspillogivna! Vi var våra egna bödlar, vi var de som höll i klubban. Senare i svärdet. Sedan i huvudet.
Vi vet att vi måste stå vårat kast, är man med i leken får man leken tåla. Men leken började ju så oskyldigt, det var ju som ett kuddkrig! Vi jagade bara på lek, vi lekte att vi ville känna närhet, känna något.
Men Någon snubblade, och min kudde hamnade över Någons ansikte. Med armbågarna i låsta positioner och ögonen uppspärrade av skräck ser jag hur Någons munn krampaktigt kippar efter luft genom 10centimeter tjock bomull. Det slutar, andetagen och kampen efter Allt , slutar. Mina armar har sedan lång tid domnat bort, ögonen torkat ut. Blind av skräck för mig själv och syremolekyler tar jag bort kudden, armarna hänger utmed sidorna.
Värnlöst tittar jag ner på Någon. Tömd på liv och luft vet jag inte om jag kan räkna Någon som en Någon, borde det inte vara Något? Men av skräck för att jag själv skulle gå under den kategorin när jag blickar ner på Någons ansikte, behåller jag den jakande benämningen Någon.
Har ni sett bilden av den generella europeiska kvinnan? Där de tagit 1000st europeiska kvinnoansikten och lagt ihop för att få fram den generella europeiska kvinnan. Varför vet jag inte. För att fastställa vad som är normalt.
Hon var Någon. Hon var jag, du, alla släktingar, alla jag mött, alla jag betraktat.
Det jag tröstar mig med att minnet av alla hon/han/du/vi/alla/de där borta, har eliminerat före min illgärning.
Vi gräver våra gravar genom ideal, genom att ta bort alla de källor där oskyldigt ren extas kan utvinnas. Vi gräver våra gravar iklädda det senaste inom modet, med våra hagelbeskjutna, blodfläckade plånböcker i bakfickan.
Vi gräver våra gravar genom att välja sida, och genom att inte välja sida.
Vi gräver våra gravar genom att inte acceptera tveksamhet som ett beundransvärt karaktärsdrag.
Välkommen till mina sjuka fantasier.
Pseudovetenskap
Det här är brustna hjärtans sång. En sång utan melodi, för jag kan inte skriva noter. Men likväl handlar den om brustna hjärtan, och den är skriven av någon vars hjärta inte går att brista mer. För hur kan smulor brista? Försökte använda eufori som lim, men först måste jag hitta extasen vari euforin växer. Och i dagens tonårsamhälle finns få möjligheter till total extas. Allt ska vara så frisinnat, allt ska vara så accepterat. Däri ligger rusets hädanfärd. Däri ligger min undergång.
Jag har försökt hitta ett substitut till glädje, men över listan av val rider E på sina ryska hästar. Och jag tänker inte vara Hon som gav upp före det fanns något att ge upp. Jag tänker inte vara hon som bevittnade sitt egna förfall.
Det här är brustna hjärtans sång, även om det inte verkar så. Kanske är det endast en konfrontering av mitt eget hjärta. Man blir så medveten om ens hjärta när man tar sitt EKG. Svart på vitt; ditt hjärta fungerar bara fint.
Hur kan ni säga så? Nu försvann alla förklaringar till varför jag är som jag är. Om det inte är hjärtat som brustit - är det då jag? Allt som inte är mitt hjärta, eftersom det fungerar fint. Jag är en brusten människa. Jag lever ett brustet liv. Men hjärtat mår bra, tackar som frågar.
Eftersom det är hjärtat vars funktion är avvikande från resten av kroppen, kanske är det då hjärtat som är dysfunktionellt i alla fall. För det skiljer sig från normen. Min norm. Alltså är hjärtat fel, det är inte hela jag som är brusten!
Det är bara hjärtat!
En kort, halvhjärtad extas innan lågan dör igen. Fan.
Och jag var 14år, extasen var total.
Mitt mellannamn är Ulla
Vet ni, ibland tror jag att skrivandet är det enda som håller mig ovanför ytan. Alla mina laster och fel hänger krampaktigt fast i mina byxben, vill dra mig neråt, inåt. Men jag fortsätter skriva. Med fingrarna ritar jag ord i snön, den snön som ännu inte vätts av det blöta mörkret inom mig.
Åh, att vara en plågad poet, drivandes på Söder. Ska jag skaffa mig en svart basker, för att färdigställa klyschan?
Brustna Hjärtans Patrull
Lustans Lakejer
Jag borde verkligen producera något Verkligt inlägg snart. Nu. Men jag orkar inte.
Det är inte mycket som behövs för att jag ska gå igång idag, det är som om varje sekund är endast hundradelar ifrån att jag ska förvandlas till en stor, grön gigant som kan härja fritt på Stockholms kalla, döda gator. Inte mycket som behövs för att jag ska ta den lilla energi som jag har kvar, och lägga den på denna groteska förvandling från plågad poet till förvriden martyr med schizofrena tendenser. Ack, hårdhjärtade värld. Varför tar du min livslust ifrån mig?
Här skrev jag en text som blev VIDUNDERLIG, och därför tänker jag inte publicera den. Jag håller det bäste för mig själv. Håll dina vänner nära, dina fiender närmare. Jag vägrar publicer de bästa av mina texter, för det är de som kommer krossa mig. Det är de som jag aldrig kan leva upp till igen. De som jagar mig sent om kvällarna, de som står så mycket högre än allt annat. De som jag älskar att skriva, hatar att jag skrivit. Är det här jag? Vidunderligt. Bisarrt. Sophia.
Mitt liv känns så bisarrt. Jag går upp varje morgon (Varför?), jag går till skolan (Varför?). Jag kommer inte försent på lektionerna, jag lyssnar ibland på vad läraren säger. Jag lyssnar, och dömmer sedan att det som läraren lär ut inte intresserar mig å det minsta.
Jag vet inte varför jag går till skolan, varför jag inte bryter mig ut. Jag som ifrågasätter allt; hur kommer det sig att jag inte ifrågasätter min skolgång på Södra Latin? Skolan har blivit nästan helig, något absolut som jag kan luta mig tillbaka på. Jag har längtat efter att vara så att jag helt enkelt nöjer mig med situationen, slutar tänka självständigt. Nu är jag precis där, skolan är något jag inte kan tänka mig utan. Jag förstår inte hur det skulle kännas om jag hoppade av, säg Matematik B - hur skulle mitt liv se ut då?
Jag avundas Mr J.S. som går sin egen väg. Den må vara knöglig och obekväm - men det är hans väg.
Min väg... Min väg?
Nicka, le och se söt ut, Sophia. Det är det de vill ha. Det är vad de förväntar sig.
När himlen hänger stjärnsvart
Ibland måste man göra saker som man vet inte är bra för själen, på lång sikt. Rättelse: Ibland gör jag saker som jag vet att det inte är bra för min själsliga frid, men jag gör dem ändå. Sen rättfärdigar jag dem genom att byta ut jag till man.
Allt känns så mycket mer generellt då, som om jag inte är ensam med mina ovanor och skavanker.
Jag ser inget slut i den svarta tunnel som breder ut sitt valv ovanför mig. Jag hatar att vara tonåring. Men trots det så gör jag saker som tonåringar förväntas göra, för det är alltid trevligt att passa in. Om bara för en sekund.
Det slår självklart tillbaka senare, men det glömmer jag. För jag är tonåring, jag är Allt och Ingenting.
Den mänskliga hjärnan utvecklar inte sitt konsekvenstänkande förän i 21års ålder. Och före det tittar vi tonåringar in. Detta faktum utnyttjar jag gärna när jag förklarar bort någon av mina mer misslyckade strappatser.
Jag vet inte vilket syfte det här blogginlägget tjänar,
men det är lite för tidig morgon för att jag ska producera någonting med substans.
